306 ordnade var fjärdingshövdingen, häradshövdingen och till slut lagmannen, vilka alla innehade vad man med ett modernt ord skulle kunna kalla administrativa poster. Ingenting hindrade naturligtvis att de även utövade judiciella funktioner, i varje fall vid de ting, på vilka såväl administrativa ärenden som judiciella avgjordes. Det är tvärtomsynnerligen troligt att så var fallet. En viss position på ett håll har alltid gärna medfört en liknande position på ett annat. Det finns därför all anledning att antaga att nämnden från början har haft karaktär av att vara fast. Nämndemännen har haft skyldighet att närvara vid tinget, att representera sin krets, vad man nu än vill kalla den, att göra/mmsaghu,^^ framseng^^ d.v.s. uttalande ifråga om något som ägt rum inom hans distrikt, att utföra viss redovisning över gengärd, allmäningsöre eller tionde inomsitt skire, som bör vara detsamma som grannelaget och enligt den utredning, somhär ovan försökts, bör omfatta omkring ett tiotal hushåll eller gårdar.*^ Liksomfjärdingshövdingen, häradshövdingen och lagmannen är hans uppgift klart administrativ, men med den ordning som får anses ha rått på det medeltida tinget kan här inte göras någon skillnad mot de judiciella uppgifterna. Samtliga dessa böndernas förtroendemän måste anses tioner i den mån man har uppfattat dessa som två vitt skilda, vilket ingalunda är säkert. ha fyllt dubbla funkTill 6 När det gäller spörsmålet om nämndens förhållande till edgärdsmannainstitutet finns det anledning påpeka att detta senare har sin motsvarighet i kanonisk rätt redan under Gratianus’ tid och därvid anges vara det bevismedel, som får användas av klerker när annan bindande bevisning inte går att prestera. Det finns nu ingen anledning att antaga att det svenska edgärdsmannainstitutet har något närmare samband med det kanoniska, eftersomDecretum Gratiani aldrig föreskrevs till studium här och det heller inte är troligt att man i vårt land under tidigare delar av 1100-talet var närmare förtrogen med kanoniskt rättsligt tänkande. Det svenska edgärdsmannainstitutet har därför närmast karaktär av ett grannarnas intygande om den tilltalades trovärdighet och måhända även vad som kunde anses vara notoriskt ifråga omsaker och ting, somhade försigått på tinget eller i övrigt var allmänt kända eller antagna. Landskapslagarna använder den mera adekvata beteckningen tolvmannaed och multiplar av denna och det var för denna tids människor ingen svårighet att uttala sitt förtroende för den ena eller den andre, eftersomman kan utgå från att alla kände varandra inomen begränsad krets. Det är också denna omständighet som förklarar varför detta institut kunde hålla sig kvar så långt fram i tiden. VgLIII:86. VgL III: 130. VgL V:1 och3.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=