305 bör man ha fått en rätt ingående uppfattning omvad varje gård hade möjlighet att producera och följaktligen också i tionde borde kunna leverera. Talet tio har även i annat sammanhang spelat en viss roll, just ifråga omvad som måste betraktas som grannelaget. UL:s Kk innehåller ett flertal bestämmelser om hjonelag, skyldskapsbrott och hor i kap 15. Till detta bör läggas en omständighet somvi i vår tid inte tillmäter en alltför stor betydelse och det är att nämndemännen bör ha tjänstgjort som ett slags minne. Detta måste ha varit särskilt betydelsefullt under en tid dä större delen av befolkningen inte kunde läsa eller skriva. Det är här somäldre mäns minne är särskilt värdefullt pä sä sätt att de kan intyga vad som verkligen ägt rumpä tinget eller vid andra rättsliga sammankomster. Ur denna synpunkt bör också förstås föreskrifterna vid insamling av tiondet pä fälten att nämndemannen skall vara med och därigenomintyga att allt gått rätt till och att bönderna inom hans distrikt - gränden eller grannelaget - har gjort de avsättningar pä fälten, som föreskrives för spannmälstiondet. En omständighet som starkt talar för att nämnden och nämndemännen närmast tillkommit för kyrkliga uppdrag ifråga omtiondet är följande. Enligt VgL I förekommer gengderd till biskopen och endast till denne, vid olika fall av ny kyrkoinvinging enligt VgL I Kk 2, 3 och 5, samt tionde enligt VgL I Kk 5, 15 pr, 17, 20 pr och 20: 1 samt vid vissa brott enligt VgL I G 8:1. Det är sålunda fråga enbart omvissa kyrkliga ärenden och inté uppbörd till kungen eller andra offentliga ämbetsinnehavare. Visserligen är nämndeman här inte nämnd men med hänsyn till bestämmelsen i VgL V: 1 och 3, där nämndemans uppgifter i samband med uppbörd av geng^erd och almnennings ören kan man inte utesluta att han frän början haft omhand uppbörd närmast för biskop och präst. Först längre fram, när VgL V är gällande, vilket kan tidsfästas till 1384, utsträckes nämndemannens uppgifter till uppbörd av kungliga gärder. För skyldskapsbrotten föreskrives inte det vanliga tolvtalet ifråga om eder utan i stället tiotalet. Sä är förhållandet vid viss fästning enligt UL Kk 15:1, vid horsmäl enligt 15:3 samt vid värjemäl mot biskopens tvä vittnen ifråga ombeskyllning för samlag eller lönskaläge i kyrka eller pä kyrkogård enligt 15:6. Avvikelsen frän talet tolv till talet tio kan här knappast vara tillkommen av en slump utan har otvivelaktigt samband med den närmare kännedom om vissa familjära förhållanden, som grannelaget kunde ge kunskap om. Dessa förhållanden i UL:s Kk är sä mycket mer anmärkningsvärda sommotsvårigheten inte finnes i de andra landskapslagars kyrkobalkar, vilka pä vanligt sätt föreskriver tolv eller i vissa fall sex mäns ed. Det är sålunda uppenbart att nämndemannen i Västergötland, sä vitt de angivna lagställena visar, närmast var en uppbördsman för i första hand kyrkan men först längre frami tiden för kungen. Ingenting utsäger att han inte var fast i den bemärkelsen att han hade ett särskilt distrikt och att han var utsedd av den bofasta befolkningen och sålunda en dess förtroendeman. Hans närmaste över-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=