302 Samma bestämmelse återkommer i Magnus Erikssons gårdsrätt av 1335 samt Drottning Margaretas och Eriks av Pommern gårdsrätter med den skillnaden att det i dessa föreskrives att det är hövitsmannen på borgen, som skall nämna tolv man, vilka antingen skall värja eller fälla de anklagade. Genom flock 21 göres dock en väsentlig utvidgning såtillvida att, om gärningsmannen inte tas på bar gärning och brottet går på liv, vardera parten skall utse sex man somfäller eller friar, men om gärningen inte går på liv, utses endast tre man av vardera parten.^ Samma förfarande föreskrives i Karl Knutssons gårdsrättP Det bör i detta sammanhang inte förbises att det även enligt Bjärköarätten (BjR) förekom nämnd. Sålunda har BjR 12 pr och §1 edsöresbrott, som avdömes av kungen eller dennes representant. Men även vid andra brott mot person förekommer bestämmelser omatt, där det inte finns vittnen, den anklagade skall värja sig med tolv rådmän. Så är fallet vid dråp i badstuga eller i hemlighus enligt 12 §3, liksom enligt §4 om mö blir våldtagen. Uppmärksamheten bör även fästas vid stadsrättens bestämmelser. Redan rättens sammansättning enligt Magnus Erikssons stadslag (MEStL) Kg 2 pr om 12 ledamöter, varav 2 borgmästare, en svensk och en tysk, samt tio rådmän, varav fem svenska och lika många tyska, visar hän till det för nämnden hävdvunna tolvtalet. Till 5 Den närmaste uppgiften är här att söka fastställa område eller distrikt, för vilket nämndemannen kan anses vara förtroendeman eller utöva specialla uppdrag. Här föreligger dock den omständigheten att det skiri(e), som sparsamt förekommer i västgötarätten, inte på något sätt är klart angivet till sin innebörd och inte heller på annat sätt kan bestämmas. Det översättes eller återgives visserligen med grannelag och liknande uttryck för en mindre krets men i sak säger detta ingenting. Möjligt är naturligtvis att uttrycket som sådant inte har haft någon närmare bestämning utan betecknat just ”grannskap,” och då blir det naturligtvis omöjligt att komma längre, eftersomvi inte vet vad man i gammal tid kan ha förstått med ”grannskap” eller grannelag. Så mycket synes dock vara klart att därmed har förståtts en viss krets av nära varandra boende vilka haft en förtroendeman i nämndemannen, som företrätt grannelaget och fört dess talan. De viktigaste bestämmelserna för nämndemannainstitutets bestämmande är följande, som samtliga synes vara av åldrig karaktär. VgL II Forn 42: Följer nämndemannen icke med sin gengärd och allmänningsöre inom den första utsatta tiden, böte han två örar till den som har rätt till gengärden eller styrke sitt förfall med tolvmannaed. ** Hadorph, a.a. s. 34. ’ Hadorph, a.a. s. 51.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=