301 de grova våldsbrotten. Man kan därför betrakta gårdsrätterna, såväl 1319 års som 1335 års, som källor och föregångare till landslagens straffrättsliga stadganden. Fråga är huruvida stadgorna från Skenninge 1335, Uppsala från 1344 och Telge från 1345 kan betraktas som särskilda för kungens män givna föreskrifter. Detta bör vara rimligt eftersom hans föreskriftsrätt på detta område knappast har kunnat bestridas. Det är dock uppenbart att de komatt bilda grunden till de straffrättsliga stadgandena i MELLoch sålunda en ytterligare källa till denna lagstiftning. Vi vet vidare att kungen utfärdat skyddsbrev för såväl kyrkor som kloster och att han ingripit vid tvister mellan kyrliga institutioner och enskilda, särskilt medlemmar av stormannasläkter. Möjligen har hans medverkan därvid mera varit medlarens än domarens, men även i sä fall måste denna ställning sä småningom medföra att hans medverkan allt mer måste ha fått kraft av dom och därmed vara det sista ordet ifråga om rättstvister. De förändringar som föranletts av kyrkans nyvunna ställning samt kungens ingripande vid bekämpandet av de grova brotten i formav edsöreslagstiftningen bör ha föranlett förändringar i det rättegångsväsende somframträder under senare delen av 1200-talet och därvid ge ungefär följande bild av detta: 1. Häradsting med väsentligt inskränkt verksamhet sedan kungen övertagit grövre mål, som går till hans konungsräfst. 2. Fjärdingsting med inskränkt verksamhet till smärre mål och utsökningsmål. 3. Edsöresmålen med kungens domsrätt utövad genom konungsräfsten. 4. Biskopens domsrätt i andliga mål samt i vissa familjerättsliga mål, s.k. sponsalia. 5. Kungens domsrätt vid ledungen, över hirden och som domare vid brott mot gårdsrätten. Till detta kommer ett redan i den senare landskapsrätten utvecklat vadeförfarande. Till en början vädjas från häradshövding och hundaresting under lagmannen och landstinget, vilket sedan kan fullföljas upp till kungen. Vid alla dessa rättegångstillfällen med undantag av ett förekommer nämnd som biträde åt domaren. Det undantag där nämnden inte förekommer är vid utövandet av den kungliga domsrätten i högsta instans, då det vädjas mot den sista förekommande nämnden till kungen, som då ensam dömer. Att det förekommer nämnd även vid brott enligt gårdsrätten framgår av Magnus Erikssons gårdsrätt 1319, första flocken, enligt vilken den som vill värja sig vid dråp skall göra detta med tolv man från ”gården”, d.v.s. borgen, där vardera parten råder över halva nämnden var. Uttrycket nämnd användes också här, och det framgår rått klart att man därvid kan se en utveckling från edgärdsmannainstitutet till ett nämndförfarande. W/7 han dylia dyle med Tolf Mannom af Gardenom och radhe halfwo N^mpdh hwarthera som akäris och swara skal.^ Hadorph, Gambia Stadgar 1687 s. 8.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=