294 avgöranden genom grupper av personer, som kollektivt lämnar utlåtande, vilket därefter genom auktorisation av en domare eller genom acklamation av en beslutande församling, betraktas som hela menighetens utslag och följaktligen får rättslig kraft, har funnit användning på en hel del områden redan under landskapslagarnas tid och därefter överförts till landslagarna. Bakom detta förfarande ligger alltid fiktionen att det är den beslutande menigheten, somstår bakom det fattade utslaget och inte endast en domare utan ett helt kollegium. Den lärda rättens ensamme och enväldige domare har med andra ord inte vunnit anklang inomden svenska medeltidsrätten. Det är endast kungen, som i något enstaka fall tillerkännes en sådan rätt att ensam fatta beslut. Omdet är tveksamt huruvida landslagarna tillerkänner kungen lagstiftningsrätt, så råder ingalunda någon tveksamhet omhans domsrätt. Redan landskapslagarna har genom edsöreslagstiftningen infört en kungens domsrätt vid brott enligt edsöreslagarna, där konungsräfsten inträder som domstol i första instans. Men redan i dessa lagar finns föreskriften att hämnd efter kungens dom eller för att någon uppträtt somvittne mot en part i samband med rättegång inför kungen är ett edsöresbrott.^^ Det har alltså dessförinnan förekommit rättegång inför kungen, och de fall som ovan relaterats under 3. och 4. bestyrker detta. Vid sidan av edsöresbrotten har redan tidigare funnits räfsteting, vid vilka kungens domsrätt har utövats antingen av honom själv om han varit närvarande eller i landet eller utav domare somhaft hans uppdrag att förrätta räfsten. Detta framgår av VgL II Forn 43 samt III: 57. I äldre tid synes dock kungen och ibland stormän ha medmerkat vid rättsliga avgöranden men då mera somförlikningsman än somdirekta domare. JäGERSTAD, ger i Hovdag och råd under äldre medeltid, s. 6ff, ett flertal exempel på sådan medverkan av kungamakten. Ett konstitutionellt och rättsligt stadgande föreligger i SdmL Addit. 1 § 4, eller vad sombrukar betecknas somMagnus Erikssons valstadga, där kungen sedan han blivit vald och dömd till kung samt gått sin ed har högsta domöver alla domare och över allmogens käromål efter lagen eller efter utletad full sanning, vilketdera han helst vill. Samma stadgande återfinnes i MELL Kg 5 § 9 samt i KrLL Kg 4 § 9, i det senare rättsstället dock med den begränsningen att hans rätt över domare är inskränkt till världsliga domare. Mest intressant i dessa formuleringar är onekligen alternativet ”efter lagen eller efter utletad full sanning, vilketdera han helst vill”. Detta stadgande är en utveckling av några bestämmelser som redan framskymtat i landskapsrätten, framför allt i VmL R 19: ”Konungen skall pröva sanningen; han skall upphäva alla falska domar och alla orätta domar”, ett stadgande som utgivarna HolmBÄCK och Wessén anger som den första beskrivningen av den kungliga domsrättens syfte, som är känd av den svenska rättshistorien.^'* ÖgL E 7 pr samt VgL II Addit. 7:18. SLL2, s. XLII.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=