293 Det framgår redan av landskapslagarna att landsnämnder vid vissa tillfällen kunnat utses från hela landskapet. Detta är så mycket märkligare som man redan vid konungsräfsten nöjt sig med nämnd utsedd från häradet. Eftersom konungsräfsten dömer i första instans kan man konstatera, att det inom landskapsrätten kunnat utvecklas ett förfarande, somi själva verket innebär början till en instansordning, oberoende av kungamakten. De fall som i detta hänseende bör beaktas är följande tre: 1. VgL II Addit. 2: 14 föreskriver att om nämnd blir olagligt fullgjord eller en häradsnämnd går mot en annan, då skall lagmannen på landstinget utse tolv trovärdiga mänfrån landet, somskall pröva vad somär sant. Att denna nämnd är dömande framgår av att lagmannen skall döma den nämnd ogill, somde tolv fäller. Det är alltså dessa tolv, som i själva verket dömer, inte lagmannen, som effektuerar de tolvs beslut. De tolvs ytterst självständiga ställning markeras ännu mer genom att Lydekini excerpter III: 77 direkt anknyter till detta stadgande. 2. I Addit. 6 till SdmL föreskrives att det vid tvist omägor av olika slag först skall hållas syn av tolv män från samma fjärding. Föreligger då oenighet, går tvisten till hundaressyn utan att vädjande förekommer. Fortfar oenigheten, går frågan vidare till en annan hundaressyn, där parterna råder över halva nämnden var. Föreligger fortfarande oenighet, går spörsmålet till folklandsnämnd, som utses från Södermanland. Dennas dom eller ed skall stå fast och kan inte rubbas ens av kungen. 3. Det tredje fallet är det ytterst oklara stadgandet i DL R 3 §§ 1-2. Enligt detta skall domaren med båda parters samtycke utse nämnd. Den vinner, som får de flesta på sin sida. Tydligen kan dock även synemän utses, och den som dessa fäller har rätt att vädja under en sockennämnd. Fälls någon av denna nämnd, kan han vädja under hela landets nämnd. Från denna kan vad ske till kungen, som kan nämna syn. Även enligt detta stadgande är det nämnden eller synen, somfäller en av parterna och därmed i sak fäller dom, naturligtvis med undantag för den som kungen fäller. Det talas inte omatt domaren fäller domen; endast att han utser nämnden. 4. På ungefär samma sätt har VmL löst spörsmålet omtvist omägor i B 17:3, närmast ifråga omtvist mellan byar. Här tillsättes en hundaressyn, där parterna råder över halva synen genom att utse sex man var. Härifrån kan vädjas till en folklandssyn, där avgörandet sker efter enkel majoritet, och härifrån under kungen. Här är dock skillnaden den att vad alltid skall äga rum enligt 17:4. Märkligt är i VmL att något särskilt stadgande om ”öppet led” ifråga om kyrkohägnad inte föreligger. Fråga är givetvis omstadgandena i B har generell tillämpning så att de kan användas även vid öppet led i kyrkogårdshägnad. Härom säger VmL inte annat än vad som framgår av stadgandet i B 5:1. Av det ovan angivna exemplet framgår med all tydlighet att förfarandet med 20
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=