292 kända stadgandena om att svearna äga att taga konung och likaså att vräka. ÖgL har ingenting om detta eftersom den saknar konungabalk. UL däremot anger i Kg 1 att det är de tre folklanden Tiundaland, Attundaland och Fjädrundaland, somförst skall taga konung. Inte ens alla uppsvear får vara med omdetta, inte de som bor i Roden. Vid dömandet till konung iakttages en ordning, som följer samma ordning som eriksgatan rids genomlandet. Samma ordning iakttages av SdmL Kg, dock med den skillnaden att de tre folklanden skall taga konung med allt Svea rikes råd. Genom detta tillägg har den andliga och världsliga aristokratien tillförsäkrats ett starkt inflytande på valet. I den valstadga, som införts under beteckningen SdmL Addit. 1, stadgas under § 2 att lagmännen skall envar från sin lagsaga utse tolv kloka och kunniga män, sompå utsatt dag och tid skall komma till Mora ting för att välja konung.^° Första rösten tillkommer lagmannen av Uppland och hans följeslagare och därefter de övriga lagmännen i den ordning, som förut har angivits. Formellt har därmed svearnas förhandsställning uppluckrats, även om den i realiteten troligen inte särdeles har minskats. Samma bestämmelser återfinnes i MELL Kg 4 pr och KrLL Kg 3 pr. Vi ser här alltså en utveckling från det kraftiga övertag, som svearna från början intagit ifråga om kungavalet till en formell likställighet mellan landen, även om en viss ordning dem emellan av praktiska skäl har måst iakttagas. Rent historiskt sett är det sedan märkligt att vi kan konstatera att det ända sedan Sverker d.ä:s och Erik Jedvardssons dagar ingalunda är någon ur en sveasläkt, som väljs till konung utan medlemmar av västgöta- och östgötasläkter, och detta trots att de ingalunda samverkar utan tvärtom, efter bästa förmåga, tar livet av varandra. Ett ytterligare fall av tolvmannanämnd, som föreskrives i MELL Kg 5 § 6 och Kg 4 §6 rör beskattningsrätten. Det förutsättes att kungen skall leva på de inkomster, som lämnas av Uppsala öd och kronans gods samt av reguljära utskylder. Endast vid specialla fall, som uppräknas, nämligen om utländsk här hotar landet, uppror utbryter, kungen skall krönas, han skall rida eriksgatan, gifta bort något barn eller behöver bygga borgar, skall ny tunga eller pålaga kunna komma ifråga. Men då skall biskopen och lagmannen samt tolv män från varje lagsaga överväga vilken hjälp, som allmogen kan lämna. Av de tolv männen skall sex vara frälsemän och de övriga sex från den egentliga allmogen. Den senare bestämmelsen har givit upphov till en diskussion huruvida frälset skulle deltaga i sådan utgift eller ommed allmogen avsågs de ofrälse stånden.^' Här finns med andra ord ytterligare en nämnd, där dessutom all anledning till oenighet bör vara till finnandes. Stadgandena här kan ses som en klar följd av vad ovan^^ har betecknats som de s.k. ”ursäktsbreven” av 1346. SLL3, s. 245. För olika uppfattningar häromse MELL s. 25 not 47 och 48. Se ovan s. 123.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=