289 Av förteckningen på s. 192 f. framgår att alla domstolar i vårt land under medeltiden arbetade med nämnd. Dessutom användes nämnd i en del andra fall. Under sådana förhållanden måste uppdraget att vara nämndeman vara av väsentlig betydelse, och spörsmålet inställer sig därför hur dessa nämndemän utsågos. Klarast i detta hänseende är ÖgL. I dess R 1 pr anges att för konungens räfst skall häradshövdingen utse nämnden, vars medlemmar skall gillas av bägge parterna. Detta gäller alltså häradsnämnden. Fjärdingsnämnden däremot utses av fjärdingshövdingen enligt R 3:1. Härav kan möjligen dras den slutsatsen att fjärdingsnämnden har karaktär av fast nämnd, medan häradsnämnden utses för varje tillfälle när konungsräfst skall äga rum. Hur valet eller utseendet i övrigt äger rum framgår inte av ÖgL. Eftersom VgL saknar rättegångsbalk i den egentliga lagtexten kan man inte för Västergötland få fram hur utseendet av nämndemän där äger rum. Emellertid har Lydekini excerpter ett antal anteckningar somhär är värdefulla och belysande. Särskilt gäller detta VgL III: 77 och 130. I III: 77 föreskrives att ingen tjänsteman får sitta i nämnden utan häradshövdingens och böndernas samtycke. Mot deras vilja får heller ingen tvinga sig till plats i nämnd. I III: 130 föreskrives att grannelaget får böta, omdet inte har utsett nämndeman, och denne har också skyldighet att göra uttalande (frams<engu) på nästa fjärdingsting eller häradsting. Även när han gör orätt uttalande {vrängdeframsaghu), blir nämndemannen ansvarig enligt III: 86. Ganska självklart är att han är ansvarig för redovisningen av den uppbörd av gengäld och allmännningsören, som han har om hand enligt III: 57. Ett klart stadgande om skyldighet för nämndemännen att deltaga i tingen föreligger i VgL II Forn 43. Därmed kan sägas tlXI fastigheterna eller de bofasta bönderna fortfarande deltager i rättskipningen, antingen genompersonlig närvaro eller genom nämndemännen som deras ombud. Av Lydekini excerpter framgår alltså att nämnden är en den bofasta befolkningens ombud, som står i en viss motsättning till de kungliga tjänstemännen. Samtidigt föreligger det skyldighet för den bofasta befolkningen att medverka vid rättskipningen. Häradshövdingen framstår närmast som en böndernas man i rätten och han har stort inflytande på nämndens utseende och därmed på dess sammansättning. Man kan naturligtvis fråga sig om man av Lydekini anteckningar, som gäller för Västergötland, har rätt att dra slutsatser för landet i övrigt. Det synes dock helt berättigat att göra så, eftersom nämndemannainstitutionen förekommer över hela landet och det knappast är troligt att några större avvikelser förekom. Härtill kommer att dessa anteckningar brukar dateras till omkring år 1300'“^ eller i varje fall i början av 1300-talet.För min del skulle jag vilja förlägga tillSSGL l,s. VIII. WKsstN, CCSMAE vol XII, s. XVII.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=