282 väl här kan göra anspråk på att representera det äldsta rättstillståndet. Edsöresmålen avgöres enligt dessa lagar av den häradsnämnd, som domaren utser (UL Kg 9:1, SdmL Kg 9:1, VmL Kg 6:1, DL E 6:3, HL Kg 6:1). Men även här finns en föreskrift, som måhända inte varit helt självklar. Det heter i samtliga svealandslagar att när nämnden utses skall bägge parter vara närvarande och säga ja till demsom utses. Detta kan betyda att om man annars brukat ha fasta nämnder så har parterna nu ingen skyldighet att godtaga en sådan utan kan påyrka att av dem godkända män skall utses i nämnden. Även inomgötalandslagarna kan man emellertid iakttaga en viss glidning. I ÖgL E 13 föreskrives att edsöresmålen skall slitas av konungsräfsten, och i R 1 pr anges att till denna räfst är det häradshövdingen som nämner nämnden. I ScHLYTERs utgåva av västgörarätten är under VgL II Addit. 7:27 angivet att kononx epzöre — skulu slitaz mep luctri htieraz nempdinne, medan B 59 å fol. 56 V. har: picssi al mal ^eru ezöre. oc per skulu slitas m^ep k’-r^efst, något som Schlyter även angivit under not 88 för handskriften.^ Denna del av B 59, som Schlyter anger bör vara författad av den s.k. Vidhemsprästen, dateras till omkring 1325,® medan handskriften B 58, ur vilken edsöresrätten enligt VgL II Addit. 7 är återgiven, dateras till mitten av 1300-talet.^ Det är nu vanskligt att med detta korta avstånd i tid mellan de två handskrifterna bygga ett antagande på att konungsräfsten enligt B 59 så snart skulle ha ersatts av häradsnämnden enligt B 58. Man är snarare benägen att se en utveckling från konungsräfst till häradsnämnd mera på grund av de oroliga politiska förhållandena, som kan ha omöjliggjort för kungen att överhuvud taget utöva någon räfst. Troligare är emellertid att stadgandet bör ses i belysning av ÖgL R 1, där det om nämnden vid konungsräfst säges att de som där utses skall gillas av bägge parterna. Detta innebär att den nämnd som här omtalas inte är den ordinarie nämnden utan en speciell nämnd, utsedd för just detta tillfälle. Även om man inte har direkt stöd i formuleringen kan det starkt ifrågasättas ominte samma innebörd ligger i VgL I och II R3:1, när det heter att kungen skall sätta nämnd inför sig. Vore det tal om den vanliga nämnden skulle detta stadgande vara onödigt, vilket det nu inte är, allra minst eftersom det är sammankopplat med den nämnd, som lagmannen skall ha. Den senates nämnd måste då också vara en landskapsnämnd, eftersom det är på alla götars ting, somlagmannen uppträder. Nämndens utslag är avgörande för om målet skall behandlas som edsöresmål. Friar nämnden för edsöret kan målsägaren i vanlig ordning vända sig till tinget och där efter stämning söka sin rätt. Målet har då förlorat sin karaktär av edsöresmål och övergått till att bli ett vanligt brottmål. Vare sig man betraktar nämnden som en del av konungsräfsten enligt göta- ^ SSGL 1 s. 238. * SSGL l,s. XI. ’ SSGL l,s. XVII.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=