280 edsförfarandet för att förta all misstanke om mened hos edgärdsmännen. Det kan finnas anledning att längre framåterkomma till detta ärende. Har därför den dömande verksamheten i vårt land från början utövats av tingsförsamlingen, så kan konstateras att under 1200-talet och redan möjligen tidigare en övergång till domsrätt genom kung eller domare med kunglig auktorisation kommit till stånd. I samband med andra förändringar, särskilt av bevismedlen, har denna omständighet verksamt bidragit till att förändra det processuella förfarandet. Det kanoniska inflytandet härvidlag är ovedersägligt, men det bör också framhållas att detta inflytande var helt nytt och att den kanoniska processen själv upplevde en förnyelse inte minst på grund av Bolognaskolans påverkan. Det här ovan angivna första uppträdandet av domarregler i vårt land från omkring 1325 är så till vida mycket upplysande somdenna tidpunkt inte ligger alltför avlägset från edsöresrättens antagande vid mötet på Alsnö 1280. Att domarregler nu tillförs rättssystemet är så till vida signifikativt med hänsyn till att kungen själv ingalunda kunde vara närvarande vid konungsräfsten utan var nödsakad att använda sig av biskopar, lagmän och andra rådsmedlemmar för att kunna utöva den kungliga domsrätten vid bandbrottens bekämpande. Hur gammal kungens domsrätt i Sverige är kan inte ur tillgängliga landskapslagar urskiljas. Att kunglig domsrätt förekommit mycket tidigt är troligt. Hur tidigt är omöjligt att med visshet ange. I ÖgL E 7 pr anges hämnd efter konungs dom såsom edsöresbrott och följaktliggen är kungens domsrätt äldre än edsöreslagstiftningen. Den är troligen äldre än den Birger Jarl tillskrivna fridslagstiftningen, eftersom det knappast kan tänkas att brott mot denna kunde beivras av någon annan än kungen. Men hur långt man bör sträcka sig på detta område av förmodanden eller antaganden är inte möjligt att ange. På samma sätt förhåller det sig med nämnden, och detta vare sig man räknar med enbart häradsnämnden eller under nämndbegreppet innefattar även de olika former av nämndförfaranden somangivits ovan.^ Samtliga landskapslagar har föreskrifter om att nämnd skall finnas; däremot säges ingenting omnämndens befogenheter eller hur den arbetar. Av den ovan åberopade förteckningen framgår att ett mycket stort antal rättsliga förfaranden förutsatte nämnds medverkan på ett eller annat sätt. Vid vissa förfaranden i den samfällda byn har nämndens befogenheter blivit mycket vidsträckta. Det gäller särskilt de bro-, gärdes- eller dikesnämnder, som omtalas i bl.a. ÖgL R 4 och vars utslag inte ens kungen har möjlighet att ändra på. Även kungen själv skall i rättsliga ärenden ha en nämnd vid sin sida, vilket framgår redan av VgL I R 3: 1 samt DL R 3:2. Dessa två lagar får anses vara våra äldsta och redan här finnas alltså bestämmelser om konungens domsrätt med nämnd. som emellertid utmärker nämndbestämmelserna i edsöresrätten är att Se ovan s. 192 t. Vad
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=