279 man, som tar muta för sin dom, skall mista lagmansdömet, medan motsvarigheten för häradshövdingen inte anföres. Längre fram har tydligen uppfattningen ändrats och i varje fall häradshövdingen mer och mer kommit att betraktas somdomare. MELL R 3 och KrLL R3 likställer häradshövdingen med lagmannen och därmed får åtminstone från mitten av 1300-talet häradshövdingen även betraktas som domare, även om han skulle ha andra uppgifter dessutom. Redan tidigare har emellertid i den svenska rätten influtit vad man kallar domareregler. Så är fallet i VgL IV; 12, som tillskrives Vidhemsprästens anteckningar från omkring 1325 (SSGL 1, s. XI). När det gäller dessa domareregler bör uppmärksammas att de egentligen utgör en instruktion för domaren. De har närmast sin förebild i den kanoniska rätten, somredan i Compilatio III lib. 2 tit. 12, c. 10 från 1206 hade angivit det noggranna förhörandet av vittnen. Detta stadgande kom sedan att införas i Liber Extra somcap. 37 X (2, 20), där detta stadgande ingick i det mycket omfattande titeln De testibus et attestationibus. Att Compilatio Tertia här anföres beror på att denna är den första kompilation, somär autentisk, d.v.s. av lagstiftaren själv godkänd, och lagstiftaren var ingen mindre än påven Innocentius III. Från domareregler måste klart skiljas vad som går under namnet regulae iuris, d.v.s. rättsregler. Dessa senare har karaktär av allmänna rättssatser, som ingenting har med domareinstruktion att göra utan mer har karaktär av i sak rätt självklara begrepp, vilka dock kan ha haft behov av juridisk motivering. Sådana rättssatser fanns redan i den romerska rätten, där de återgivits i Dig. 50. 17, och finns likaledes i den kanoniska, återgivna i cap. 1—11 i X (5, 41). Dit hade de kommit från Compilatio Prima från 1187—1191, där de utgjorde lib. 5, tit. 37. Detsamma kan sägas omBonifacius VIII:s regulae iuris i cap. 5 in VI‘" (5, 12). Även i Norge synes från slutet av 1300-talet domarregler med hemortsrätt i den kanoniska rätten ha inkommit. Sålunda upptar NGL IV: 390 not 1 en hänvisning till dylika regler. De domarregler som Olaus Petri upptar i sina skrifter, har ingenting med de medeltida att göra. Om han själv är författare till dessa är omstritt. Möjligen har han haft kännedom om de medeltida men även detta är osäkert. För att förstå utvecklingen mot en ledning av domstolens arbete under medeltiden kan Olaus Petri därför inte åberopas. Däremot synes mig hans behandling av gången vid edgärdsmannaprocessen, som i de versioner somupptages i våra lagböcker under domarreglerna 32—34, vara ett viktigt återgivande av det sätt på vilket edgärdsmannaprocessen kunde gå till. Man må här ge akt på när Olaus Petri använder uttrycket ”gå lagh” och detta på modern svenska återges med ”gå lag” eller ”laggång,” så är detta samma sak somatt stå i edgärd. Uttrycket ” gå lagh” anger alltså att man ställde upp för en person på grund av släktsamhörighet eller av annan dylik anledning. Olaus Petri föreslår även en förändring i själva
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=