278 också givet att en hel del kända missdådare skulle gå fria, i all synnerhet när ett större antal deltagare fanns i bandbrott. Man måste alltså söka sig frampå nya vägar. Det är påfallande att i de nyare landskapslagarna börjar uppträda offentliga ämbetsmän av olika slag. ÖgL har angett konungens åklagare på åtskilliga ställen, kanske främst i V 1 pr och R 3 pr under beteckningen kunungs soknari, somdock endast sporadiskt förekommer i VgL och där närmast i Kk. I hela svearätten och i ÖgL uppträder nu domare, som även här endast sporadiskt förekommer i VgL, där häradshövdingen fortfarande intar platsen som den somtycks leda häradstinget. Det förefaller dock som omhäradshövdingens ställning i landskapsrätten ursprungligen inneburit att han varit en häradets förtroendeman. Han skulle i vissa fall gå och stå i eder och förestava eder men synes i övrigt inte ha intagit någon särskilt framträdande position. Inte ens vid tilldelandet av bevisvitsord synes han ha varit den ledande. Han kan naturligtvis ha varit det utan att det direkt utsagts. Att hans ställning vid edsöresbrottens handläggning inte varit särskilt framträdande är måhända helt naturligt med hänsyn till att dessa skall gå till kungens räfst och sålunda inte behandlas vid häradstinget eller ens vid landstinget. Hans befattning med de ärenden, somhör till edsöresbrotten, synes vara att förklara gärningsmännen biltoga samt att på häradstinget uppräkna de biltoga männen (ÖgL Eli, VgL II Addit. 7:25). Enligt Alsnöstadgan har han att utse rättare i sitt härad (VgL IV 19:1), en uppgift som knappast har domarkaraktär utan mera är av administrativ natur. Mer tveksamt kan man betrakta utseendet av nämnden för konungsräfst (ÖgL R 1 pr), där närmast hans personkännedom omde för uppdraget lämpliga männen i häradet bör vara avgörande. En ny makthavare synes uppträda i och med att svealagarna föreskriver val av domare genom länsmannen. Denne behöver uppenbarligen inte vara lagmannen utan kan vara någon, till vilken landskapet eller del därav har lämnats som län eller säkerhet för någon viss prestation. Hans ställning har blivit den att det är han, som ombesörjer domarvalet genom att tillsätta tolv män som nämnd, vilka sedan förrättar valet av två man som domare (Samtliga svealagar utomDL). Sedan är det kungen som ”sätter dem domi händer”. Det framgår vidare att ting kunde hållas så pass ofta som var sjunde dag. Därmed markeras även att deltagandet i tinget måste ha varit mycket tidsödande för befolkningen. Det finns heller ingen föreskrift om skyldighet för allmänheten att deltaga i tinget. För ett giltigt ting erfordras dock tolv män jämte domare och länsman. För de senare lagarna föreskrives dock sexton man (UL R 1: 1), två man från var åtting enligt UL men fyra man från varje fjärding enligt SdmL R2 pr. Till tveksamheten om häradshövdingen från början haft karaktär och ställning som domare kan anföras stadgandet i VgL II Addit. 1, enligt vilket lag-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=