277 taga att denna förändring av krigsberedskapen hade vissa menliga följder, som särskilt manifesterade sig i våldgästning, våldtäkt och liknande övergrepp mot en alldeles försvarslös befolkning. Därmed kan också uppfattningen omnotoritet ha fått en helt annan dimension än begreppet tidigare har haft. Samtidigt försvårades uppspårande och bestraffande av band, som med borgarna som utgångspunkt kunde överskrida landskapsgränserna. Eftersom något egentligt åklagarsystem inte fanns, var möjligheten att beivra bandbrotten före edsöreslagstiftningens införande ganska begränsade. Allt detta samverkade till att begreppet notoritet eller notorium, som tillhandhölls av den kanoniska rätten, även i vårt land komatt få en avsevärd betydelse. Det kan antagas att denna betydelse till en början i hög grad hänförde sig till de begågna handlingarna eller notoriumfacti — evidentia, där det till en början gällde att fastställa vad somverkligen hade ägt rum. En förtjänstfull framställng av den kanoniska rättens uppfattning omnotoriumproblemet föreligger i Göran Ingers arbete Das Geständnis in der schwedischen Prozessrechtsgeschichte, 1. Bis zur Criindung des Svea Hofgericbts 1614, Stockholm, 1976. (Skrifter utgivna av Institutet för rättshistorisk forskning grundat av Gustav och Carin Olin, Tjugosjätte bandet), s. 22 ff. Med utgångspunkt från J. Ph. Lévys arbete La hierachie des preuves dans le droit savant du moyen-dge depuis la renaissance du droit romain jusqu^d lafin du XlVe siécle, Annales de 1’université de Lyon, Paris 1939, analyserar Inger notorium-begreppet med belysning av de medeltida dekretisterna och dekretalisterna och visar hur man sökte få bekännelsen att framstå somdet avgörande bevissättet. Att detta dock skulle visa sig vara otillräckligt måste nära nog anses ligga i den mänskliga naturen, även om eget erkännande kunde åstadkommas genom påtryckningar i form av tortyr. Denna senare institution hade därmed fått en rationell förankring, somtill och med godkändes av kyrkan ännu under slutet av 1100-talet. Såsom nära samordnad med tortyren framstår även de s.k. gudsbevisen eller ordalierna. Genomfjärde Laterankonciliets beslut av 1215 blev ordalierna som bevismedel underkända av kyrkan, men såväl tortyr som ordalier kunde ännu användas vid kampen mot heresien. Men om såväl tortyr som ordaliebevis underkändes och man därigenom svårligen kunde få en tilltalad att åstadkomma ett eget erkännande, så blev det nödvändigt att finna andra former för att konstatera notoritet ifråga om såväl brott som vem eller vilka som hade begått dessa. Som ett alternativ till notoriteten framstår därvid den rena misstanken som det enda möjliga, men denna måste då på något sätt manifesteras. Även om sådan misstanke ofta kom att rikta sig mot vissa som landskadliga ansedda personer, så kunde dessa i den mån de fördes inför rätta, rädda sig genom det edgärdsförfarande, som var det vanliga sättet för anklagade att värja sig. Vanligen krävdes därvid medhjälp av medsvärjande,oftast släktingar eller vänner till den åtalade. Men därmed var det 19
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=