276 att släppa obunden tjuv att binda någon orättmätigt för tjuvnad att deltaga i brott mot gisslan löskerkvinnas stöld förledande till stöld stöld ur andras lanor eller fast fiskeverk 33: 1 33: 1 34: 1 35, 37 38 pr 39. Ett speciellt intresse påkallar här sådana mål som är tremarksmål och har karaktär av lagsökningsmål. Dessa behandlas i ÖgL R 3:1 och får förutsättes ha varit rätt vanliga. De rör sig här om sådana fall, där man orätt har lagsökt eller den andra parten inte bjudit skäliga böter. Med detta stadgande skall jämföras ÖgL R 23 och särskilt dess § 1 sista stycket där den, somvägrar att mottaga vad somär rättvist, skall fällas för orätt lagsökning. Stadgandet i ÖgL R 3:1 in fine är även märkligt ur den synpunkten att det är det enda fall, där fjärdingsnämnden ålägges att pröva vad som är sant. I fortsättningen heter det: Är den fullgjord, (nämligen lagsökningen), då skola de fälla en av dem; är den ej fullgjord, då skola de icke taga den under sin prövning. Klarare torde inte kunna uttryckas att fjärdingsnämnden här uppträder somdomstol. Det har tidigare anförts att införandet av nämndprocessen medfört en besvärande sammanblandning av spörsmål i ÖgL:s R.^ Särskilt kommer detta till synes vid tremarksböternas behandling i R 3. Enligt R 3:1 skall alla tremarksmål, som är lagligen instämda och kallade till lagsökning, avgöras av fjärdingsnämnden. I slutet av R 3:2 anges emellertid att man nu inte får ta ut böter vid andra mål än demsomfälles i konungs räfst. Oklarheten blir inte mindre omman betraktar förfarandet enligt R 3: 1. Här anges till en början att ”omdet förut är stämt till Ljonga ting, kommer målet inte till fjärdingsnämnd”. Men ”om det ej förut är stämt till Ljonga ting, då skall nämnden fälla —”. I detta senare fall är det alltså fråga omfjärdingsnämnden, vilket också framgår av fortsättningen: ”pröve då fjärdingsnämnden, vad som är sant”. Här uppträder med andra ord fjärdingsnämnden som domstol på samma sätt som häradsnämnden. Detta markeras ytterligare genom föreskriften: ”Icke få de själva värja sin sak, varken den somlagsökte eller den somblev lagsökt; gå de där ed i målet, det är olagligt”. Att oklarheter och vissa svårigheter skulle uppstå får dock till största delen tillskrivas införandet av edsöresrätten. Därmed komäven att följa kungens intresse i rättskipningen, särskilt när det gällde de svåra brotten. Det kan naturligtvis ifrågasättas om bandbrotten, som utgjorde edsöresbrottens egentliga bakgrund, hade något samband med det borgbyggande, som komatt påbörjas under 1200-talet och som föranledde inläggandet av fasta besättningstrupper i borgarna. Detta kan inte med säkerhet visas, men det finns all anledning att anSe ovan s. 188 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=