274 ligger mellan de två andra och får sin stadfästelse kort efter det att ÖgL måste ha färdigställts. De som utarbetade SdmL måste också anses vara bland de förnämsta rättskloka, somgärna kunde letas fram. Först återfinns somsig bör landskapets lagman, Lars Ulvsson samt dess förutvarande lagman Staffan Röriksson, men dessutom Knut Magnusson, lagman i Västergötland, Magnus Nilsson tidigare 1319 lagman i Västmanland, Nils Åbjörnsson, sedermera lagman i Västmanland och drots under åren 1335-1336 samt hans broder Ulv, senare lagman i Tiohärads lagsaga.'* En liknande uppsättning av rättskunnigt folk kan inte visas ha stått bakom tillkomsten av någon annan landskapslag. Samtliga var medlemmar av rådet och jordägare i Södermanland. Till skillnad från UL, somtillkomi samförstånd mellan kyrkliga och världsliga intressen, rådde emellertid vid utarbetandet av SdmL en klar motsättning mellan dessa lagkloka män från landskapets jordägande aristokrati och biskop Styrbjörn i Strängnäs. Något samarbete ifråga om kyrkobalken eller i rättsfrågorna i övrigt torde därför inte ha kommit till stånd, något somockså i stadfästelsen tagit sig uttryck i att Kk 11 och 12 blivit uteslutna från stadfästelse för att i stället bli föremål för vidare förhandlingar mellan landskapets företrädare och kyrkans. Någon representant för kyrkan torde inte heller ha medverkat vid lagens utarbetande. Man kan naturligtvis fråga sig av vilken anledning stadfästelse kommit att äga rum för UL och SdmL. Att detta betyder ett ökat kungligt inflytande på lagstiftningen behöver inte betvivlas. En mer materiell synpunkt kan vara att UL som den första landskapslagen fick ett klart definierat och avgränsat rättsområde, varvid dock framskymtar att en viss motsättning har rått ifråga om Rodens ställning. Här föreligger också vissa avvikelser, antagligen en koncession till lokala förhållanden. Motiveringen för stadfästelsen för SdmL kan vara att söka i den motsättning gentemot kyrkan och dess män, som förelåg genom att Kk 11 och 12 eller spörsmålen omtestamente och själagåva till förmån för kyrkan komatt undantagas från lagarbetet för att bli föremål för närmare dryftande mellan den världsliga aristokratin och den kyrkliga. Den kungliga stadfästelsen var då en garanti för att lagen i övrigt skulle ha full rättskraft. Parallellen med den uteblivna stadfästelsen av MELL kan här ge ett ledande svar på frågan omstadfästelsens nödvändighet. Det omnämndes här ovan att man kan iakttaga en kraftig utveckling mellan ÖgL och SdmL. Detta betyder inte att det inte före ÖgL;s tillblivelse skulle ha ägt rum något liknande framsteg. Tvärtom, vi vet att det i ÖgL har utformats de rättsprinciper somantogos vid mötet i Alsnö 1280 och somi ÖgL behandlas i edsöresbalken. Denna lagstiftning är i sin tur en fortsättning och bekräftelse på den fridslagstiftning, som traditionellt tillskrives Birger Jarl men vars upp- ■' SLL 3, SdmL s. 10 not 16.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=