273 rande kungamaktens intressen. Magnus Ladulås’ bror Bengt Birgersson blev biskop i Linköping 1286 och var biskop under fem år eller under den tid, då vi har anledning antaga att den nuvarande ÖgL utformades. Helt naturligt har han därför också haft sin hand med vid kyrkobalkens redigering, varvid nämndernas ställning måste ha kommit på tal och i denna form blivit sanktionerad av kyrkans företrädare.’ Har ÖgL ifråga omedsöresbrotten och deras processuella behandling på ett sätt varit ledande landskapsrätt, så måste åt SdmL inrymmas förtjänsten av att på flera sätt ha utvecklat nämnderna och därvid funnit för befolkningen nya former. Sålunda har SdmL i R 7 tillskapat vad den kallar ”nämnder mot orättrådiga män” eller s.k. röjningsnämnder. Till dessa utsågs ett antal av tolv män och med fördelning av tre på var fjärding, något som nära påminner omJL:s sandemän, vilka utsågs till ett antal av åtta eller två för var fjärding liksomfallet är med JL:s naevningar. Eftersom det var känt att SdmL:s Kk tydligen använts inom SkL:s område,^ är det naturligtvis ingalunda otänkbart att SdmL kan ha mottagit intryck av ledande dansk rätt ifråga om uppspårande och lagförande av brott. Även när det gäller kontroll över domare synes SdmL ha antagit stadganden som inte återfinnes i andra motsvarande lagar än UL. Sålunda föreskrives i SdmL R 3:1 att en särskilt nämnd skall utses för att pröva varför domare inte har varit på tinget eller inte vill döma ”bönderna rätt” eller enligt UL R 2: 1 ”vill ej döma”. Som avslutning på detta kapitel ges förbud för någon annan än lagman, nämndeman eller den som lagligen är tagen till domare, att döma. Hans domär i så fall ogiltig. Till slut må anföras SdmL Add. 6, som behandlar syn av råmärken mellan tomter, byar, skogar, fiskevatten och kvarnströmmar. Sådan syn skall utföras av tolv man från samma fjärding. Vid oenighet går spörsmålet vidare till hundaressyn och vid fortfarande oenighet till en folklandsnämnd bestående av tolv män från Södermanland. Denna nämnd har utrustats med utomordentliga befogenheter. Ingen kan upphäva dess beslut, ”ej konungen, än mindre någon annan, utan den skall stå evärdhgen”. Förhållandet mellan ÖgL och SdmL visar att man ingalunda kan eller får betrakta problemet med nämnden som ett statiskt problem. Man kan på den korta tiden av 30^0 år konstatera en utveckling, där nya uppgifter överlämnas till nämnderna som kollektiva organ för allmogens liv, och detta utan att rättsliga motsättningar behöver föreligga. I detta hänseende är utvecklingen mellan de intilliggande landskapen Södermanland och Östergötland utomordentligt intressant och ställer dessa landskapslagar I ett annat ljus än den annars så omtalade och beundrade lagen för Uppland, detta trots att den senare lagen i tiden ’ Hi rman Si hucr, Ecclesia Lincopensis, Stockholm 1959 ss. 62-63. ' Sl.L 3, SdmL s. XIV not 1. 13G1. 1; 2 s.s. 932-952, Tillaeg til skånske kirkelov.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=