270 arbetadeJarnsida,"^^ (Js) även —felaktigt — benämnd Hdkonarbök. Huvudkällan till denna var Frostatingslagen och Gulatingslagen med utfyllnad av isländska lagar. Den ansågs emellertid vara ett dåligt arbete och islänningarna var aldrig belåtna med densamma. I stället utarbetade den isländske lagmannen Jon Einarsson en ny lagbok, som antogs 1281 och fick namnet Jönsbök (Jb) och blev högt älskad."*^ Den kom att gälla ända fram till dess att Island som självständig stat fick moderna lagar efter andra väldskriget. Det bör anmärkas att de delting till antalet tolv, vari Island var indelat, sände ett antal nefna menn till alltinget, som enligt Js uppgick till sammanlagt 140 man men som i Jb nedsattes till 84. Varje delting sände tre man till lagrätten, alltså sammanlagt 36 man. Vid domsavgörande röstade varje fjärding för sig, men sedan Nordfjärdingen tillkommit ökades de övrigas medlemmar i lagrätten med en man, varefter varje fjärding hade tolv man.'*^ Man kan därför med all rätt hävda att såväl Häkonarbök som Jönsbök är produkter av den norska kungamaktens lagstiftande verksamhet. Det är dock en annan omständighet än den nyss nämnda, somföranleder att ett av den äldre isländska rättens institut här omnämnes, och det är det i såväl Konungsboken som Stadarholtsboken av Grågås omnämnda bevismedlet kviduttalande, d.v.s. uttalande från av parterna närstående grannar omvisst förhållande. Det kunde vara vid olika tillfällen fem eller nio grannar, som anmodades infinna sig på tinget och göra uttalande. Var det på uppmaning av goden rörde det sig i allmänhet om elva, som jämte goden gjorde kvidsudsagn^^ Vad som gör detta spörsmål intressant är närmast den omständigheten att grannskapet här kommit att spela en roll på samma sätt somden administrative nämndemannen enligt VgL I och stewarden i det anglosaxiska tithing. Det egendomliga är dock att det inte förutsattes att kvidmännen hade personlig erfarenhet eller kännedomomfakta. Det fördes heller inte någon bevisning inför kviden och gjordes inte heller någon undersökning. Kviduttalandet rörde sig inte omde faktiska förhållandena, inte heller omde rättsliga spörsmålen. Däremot hade kviden betydelse som intyg om hur man allmänt uppfattade vissa förhållanden i den ort, från vilken kvidmännen rekryterades, och vilken allmän opinion, som där rådde. Det egendomliga var att kviden kom att användas så pass mycket och fick ställning som det sedvanliga bevismedlet och sidoordnat med andra bevismedel, däribland även vittnesbeviset, vilket det anses ha stått ganska nära. Det "•' NGL I, SS. 259-300. NGL IVSS. 183-354. KLNM 11, sp. 136 s.v. Lögrétta. Omförhållandet mellan Grågås, Js ochJb se även SvJT 1950 SS. 241-259. Grågås. Stycker, som findes i det Arnamagnaeanske Haandskrift nr 351 fol. Skålholtsbök og en Raekke andre Haandskrifter, utgivet av Komissionen for det Arnamangnaeanske Legat, Köpenhamn 1883 och ombesörjd av Vilhjai.mur Finsfn, under VI Ordregister s.v. Kvidr, s. 631 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=