267 lämnas till böter. När böterna erlagts åligger det dessa fyra att på tinget lysa den anklagade att han nu är saklös. Senare delen av kap. 52 behandlar det fall att kungens ombudsman förhalar saken för saksökaren på olika sätt. Omtinget då vet att målet tidigare har blivit lagligen pådömt och saksökaren har lyst att han inte fått sin rätt, så kan tinget genom tre utsedda män fråndöma den saksökte hans manhelgd.-^° Utan att nämndbeteckningen användes finns det andra tillfällen vid vilka utskott av män utses, framför allt när det gäller grannskapsförhållanden i by. Dit hör bestämmelserna i kap. 53, där det är fråga om bebyggelse på bygata. För avgörande härav utses tolv män, som skall avgöra om bebyggelsen är riktig eller ej. Samma är förhållandet ifråga om rätt utmätning av jord innanför tomter. Härvid utses tolv åldringar av häradstinget för sakens lösning enligt kap. 54. Tredje boken i EsjL ger åtskilliga exempel på när nämnd eller tolv män avgör olika fall. Sålunda tar kungens ombudsman ut tolv män när en kvarn uppförts utan att någon invändning skett (kap 6), eller när det är tvist omett torp, eller kvarnställe som ligger öde (kap 8), eller om en man vill sälja sin hustrus jord (kap 9), eller när fråga blir om vägar mellan byar (kap 12). Likaså kan nämnd användas vid erläggande av böter för att intyga släktskapen till den saksökte (kap 30). Särskilt viktigt är förfarandet vid sårande och rån där nämnd användes somalternativ till ”annat edsbevis”. Det kan ifrågasättas omöversättningen till modern danska här är så lyckad. Lagtexten har mceth ricefnd a’lla;r rncCth andr^ logh, och om nämnden här är bevis kan starkt ifrågasättas (kap 49). Den kan lika gärna betraktas som den domsavgörande instansen. Detta framgår av slutet av kap 53 —iienti logh nelliCr boteer, somsnarare visat hän till att logh är det definitiva avgörandet, som alltså är likställt med böterna.^' Den jylländska lagen (JL) tilldrar sig ett alldeles särskilt intresse i detta sammanhang, eftersom den är den enda danska lag, som har kunglig stadfästelse och därmed är den första i Norden med denna ställning. Dessutomhar den ett företal vari anges vissa principer, som otvivelaktigt är inspirerade av kanonisk rätt. Det anses troligen med rätta att biskop Gunner i Viborg, som även nämnes i företalet, har haft ett inte obetydligt inflytande på lagens utformning och därvid kunnat kraftigt hävda de kyrkliga synpunkterna. Till en början bör först påpekas att lagen själv anger att det är kungen som ger lagen och att det är landet som antager lagen (vedtager). Kungen har inte rätt att ändra eller upphäva lagen utan landets vilja. Gör han det handlar han uppenbart mot Gud. Vidare anges kungens och hans ämbetsmäns skyldighet att särskilt värna de värnlösa, änkor, barn, pilgrimer, utlänningar och fattiga samt se till att ogärningsmän straffas och hålls efter; han är då Guds tjänare och landets väktare. DGL V, s. 148 ff, särskilt s. 159, Kroman-Iuui II, s. 50 ft, särskilt s. 53. DGL V, s. 173, Kk<,iman-Iuiji II, s. 59. ” DGL V, s. 338, Kriiman—IuL'1 II, s.120.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=