266 kommer, tretolftsed och detta till och med vid härverk.^’ På samma sätt vid gripande och fängslande av fri man enligt III: 10,“^ bortförande med våld av en man enligt III: 11 samt dråp, slag eller sårande på torget enligt III: 16.’'’ Även vid handrån, där vittnen finns, förekommer motbevisning genom järnbörd men ingen tolved, när vittnen saknas, och samma är förhållandet vid egenmäktigt besittningstagande enligt III: 18 och 20.^^ Till VsjL ansluter sig nära EsjL med den förändringen att den senare är betydligt mer omfattande och därför utförligare än VsjL. Därmed följer också att EsjL har upptagit nämndförfarandet i de fall där VsjL har järnbörd, vilket företrädesvis är fallet i A & O. Det blir då av intresse att erfara hur nämnden utses. Därom stadgas i EsjL 11:6 och 26 och grundregeln är därvid enligt 11:26 att käranden utser 16 man, varav svaranden har rätt att utesluta tre (s. 36), varefter de återstående 13 avgör saken genomenkel pluralitet, d.v.s. sju är tillräckligt för fällande.’^ Har emellertid svaranden avtalat att prestera edsbevis innan kärandens vittnen har uttalat sig, så har käranden förlorat sin rätt till nämndförfarande. Vad som menas med avtal omvemsomförst skall få prestera bevis, käranden eller svaranden, uttalar inte detta rättsställe något om, inte heller vem som leder dessa förhandlingar. I ett hänseende göres en ändring i vad som angivits i VsjL, nämligen ifråga om bortförande av en man med våld. Här har EsjL II: 21 ett komplicerat förfarande med vittnen men tillåter inte nämndförfarande. Vid slagsmål med ett flertal inblandade anger EsjL ett något förenklat förfarande i II: 42, där den som är saksökare får uttaga 10 man, av vilka den saksökte får utesluta tre. Av de återstående sju avgör sedan fyra eller enkel pluralitet om svaranden skall frikännas eller anses skyldig.’* När man kommer över till kapitlen 50 och 51 av EsjL finner man uttryck för att denna lagsamling måste vara ett privatarbete, inte minst på grund av dess brist på koncentration för att nu inte tala om tendensen till ren pladdrighet. Kap 50 handlar om fyrtiomarkssaker och saker som skall fullföljas på landsting. Mot slutet av kap. 50 förekommer på åtskilliga ställen järnbörd, men när man i detta sammanhang läser kapitel 51 finner man att det åter blir fråga om nämnd. Denna tillsättes på samma sätt som angivits i kap 26, d.v.s. 16 man uttages av käranden, varefter svaranden utesluter tre. De återstående 13 avgör sedan fallet genomenkel pluralitet, d.v.s. sju man krävs för fällande resp. friande. Samtidigt skall på samma ting utses fyra man, som skall värdera vad som ’’ DGL VII, III;4, s. 72, Kroman-Ilui. I s. 225. ■’ DGL VII s. 79, Kruman—luui I s. 228. DGL VII, s. 80, Kroman—luui I .s. 229. DGL VII, s. 84, Kroman-Iuui I, s. 230. DGL VII, SS. 18 och 20, Kroman—luui I, ss. 231-232. DGL V, s. 103, Kroman-Iuui II, s. 36. DGL V, s. 96, Kroman-Iuui II, s. 34. DGL V, s. 127, Kroman-Iuui II, s. 44.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=