264 starkare bevismedel över dessa vittnen och svaranden kan rena sig på detta sätt. I detta förfarande ingriper nu kung Valdemars förordning emedan järnbörden blivit förbjuden pä fjärde Laterankonciliet 1215. Kung Valdemars järnbördsförordning börjar med rättegängsförfarandet vid tjuvnad. Här föreskrivs nu att den tilltalade i stället för järnbörd skall värja sig med nämnd utsedd på häradstinget. Denna nämnd skall bestå av femton män frän häradet och av dessa skall den tilltalade utesluta tre. De övriga tolv skall sedan pä ett annat ting gä ed at the wide ey sannara af hins sektathe sagh cen thz tier ther the sweria.^^ Bland de tolv gäller vid olika uppfattningar enkel pluralitet. Står röstetalet lika mot lika utses sex andra, och blir det även här lika röstetal sä utses tre andra. Vid sårande gäller samma sak somvid tjuvnad utomdet att det skall vara tvä vittnen samt att de svärjande skall utses vid kyrkan. Vid dråp skall likaledes femton män utses pä landstinget men de skall vara frän den tilltalades härad. Även här fär den tilltalade utesluta tre män och de övriga tolv avgöra omhan skall mista sin fred eller anses oskyldig. Mister han freden sä beror detta pä att han dräpt saklöst, men han kan gälda böter för brottet, om han dräpte i rättmätig hämnd. Vid härverk mot kvinna, varmed förstås våldtäkt, skall gärningsmannen värja sig med tolv män frän sin släkt. Vid annat härverk utses nämnden dock vid kyrkan.'^ Förordningen avslutas med att omdet blir träta ommäl som avgöres pä tinget, sä skall kungens ombudsman utse tolv män, vilka skall lösa tvisten. Skulle han själv vara part, sä skall en av de bästa bönderna utse tolv män frän tinget för att lösa tvisten. Sammanställes innehållet i dessa tvä förordningar sä ser vi att kärandens vittnesbevis kan tas över av svarandens järnbörd, men när sedan denna inte fär användas sä utses nämnd, som skall avgöra målet. Nämnden tar alltså över även vittnena. Hur nämnden utses framgår inte med önskvärd tydlighet. Det finns uppenbarligen tvä sätt eller tre, antingen av svaranden och dä är det frän hans släkt, eller vidkyrkan eller på tinget och dä är det respektive menigheter, som utser nämnden. Om dessa bestämmelser iakttagits sä förefaller det klart att nämnden frän början av 1200-talet vunnit insteg somdomsinstans i danskt rättsliv, i varje fall i Skåne. När man gär över till den för Själland gällande medeltidsrätten sä föreligger här ett flertal rättsböcker. De gär under de för övrigt missvisande namnen Valdemars själländska lag (VsjL) och Eriks själländska lag (EsjL), där den förra kan anses föreligga i tre olika versioner, Arz’ehog og orhodemål (A & O), /Eldre redaktionen (^R) samt Yngre redaktionen (YR). Det intressanta här är att A&O DGL I, 2 s. 784. DGL 1, 2 s. 790, SLL 4, s. 158 ff. SSGL 9, s. 447.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=