10 EK i nära samband med att krönikan berättar om hur hans syster Ingeborg giftes bort med Birger, sedermera jarl, vilket bör ha skett någon gång mellan 1234 och 1237, eftersom Valdemar, den blivande kungen, anses vara född omkring år 1238. Man kan naturligtvis ha olika uppfattningar omEKanger händelser i kronologisk ordning eller ommöjligen krigshändelserna i samband med de s.k. folkungaupproren har sammanförts till ett avsnitt. Klart synes emellertid vara att Eriks insats på lagstiftningens område inte bör förbises, allra minst därför att EK anses vara högst vederhäftig. Det finns emellertid några stadganden i våra äldsta landskapslagar som går att tyda i den riktningen att en ännu äldre hemfrid kan ha funnits, enligt vilken gärningsmannen dock ej ställdes inför kungens räfst utan hade att svara inför tinget. Härmed åsyftas stadgandet i DL Tj 16:4: Envar somfar hem till en annan med här och medfölje, — samt VgL I M9: Går någon hem till en annan, gör hemgång hos honom, dräper han honomi nödvärn vidsin husknut, Med sistnämnda stadgande bör jämföras VgL I M 14 pr: Blir någon dräpt utom gårdsled, — samt VgL I R4 pr: Tager någon en annans bo utan att denne är sakfälld, — samt R 4 § 1: Hugger någon sönder en annan mans hus utan att denne är lagsökt, Att tidsfästa dessa stadganden är inte möjligt, men med hänsyn till att Birgers fridslagar betraktar fridsbrotten somurbota brott, vilket innebär en skärpning av de här ovan angivna rättsreglerna, så bör dessa stadganden betraktas som äldre, eftersom de kan sonas med böter eller skadestånd, och då finns det anledning att tillskriva dem kung Erik Eriksson. Därmed skulle också vara klarlagt att vissa former av fridslagstiftning ägt rumredan under denna regent. Det framgår vidare av fortsättningen av ÖgL R 3:2, 2 st. att räfsten är äldre än Birger Jarl och alltså ej införd av denne. Hela detta stadgande innehåller ett par oklarheter. Först må erinras omatt Holmbäck-Wessén i sin utgåva till nusvenska använder uttrycket konungsräfsten, måhända på grund av förbiseende. Handskriften B 50 samt Schlyter har endast r^efst. Vidare förekommer i §2, 2. st. ett uttalande somgör innehållet i stadgandet närmast obegripligt. Först anges att ”om någon blir lagligen sdåsiäWd för mindre sak än brott mot gisslan, så skulle det bida (konungs) räfst. Räfst skulle hållas vart tredje år”. Nu är det uppenbart att det är de svåra brotten somskall gå till räfsten. Detta framgår av flock 2, där en uppräkning sker av de mål som slitas inför konungsnämnd å konungsräfst. Alltså kan det inte vara fråga om mindre brott än brott mot gisslan som skall slitas på detta sätt. Brott mot gisslan är i och för sig ett större brott. Översättningen måste på denna punkt vara felaktig. Av SöDERWALLS Ordbok öjver svenska medeltidsspråket, andra bandet, s.v. minne under 5 s. 44 framgår att ”minne” kan ha komparativ innebörd och då betyda värre, sämre. Detta framgår även av supplementet till Söderwalls skall
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=