261 Motsvarande bestämmelser inflöt i NLL I, 3 och återfinnes i den isländska rätten i form av de 36 godarna. Man kan alltså våga påståendet att de nämndemän, somrepresenterar de norska fylkena, motsvarar vad vi funnit av gammal indelning i Västergötland I formav gränd eller grannskap och kallat de administrativa nämndemännen till skillnad från de dömande nämndemännen, som i allmänhet utgöres av tolv och får sin lagliga utformning framför allt genom edsöreslagstiftningen men som redan dessförinnan funnits i form av synerätter. Man bör dock vara på det klara med att framför allt manhelgdsbalken i NLL på åtskilliga ställen talar omtolv män, och man skall då också inse att dessa tolv fyller samma funktion som den svenska dömande nämnden. Vad som i den norska rätten är av särskilt intresse är det nya bevisningsförfarandet. Redan i NLL I: 4 fastslås principen att efter ”gogn” och vittnesbörd skall var sak avdömas. Enligt manhelgdsbalkens olika kapitel skall sålunda utses tolv män, som skall bedöma vad ”somde synes er mest sandsynlig og efter den parts förklaring som de finder kommer sandheten naermest”. Detta gäller urhotamålen enligt NLL IV: 4 och särskilt våldtäkt av kvinnor. De tolv männen återkommer därefter vid dråp av man i horsäng enligt IV: 5, varvid anges att de tolv nu är utsedda av rätten. I likhet med i ÖgL är dråpsprocessen i NLL mycket invecklad. Det skall endast påpekas att de tolv männen, som tjänstgör som nämnd, förekommer även här, men dessutom kan tolvmannaed förekomma som motsvarighet till den svenska värjemålseden. Allt detta enligt NLL IV: 11 och 12. Av en viss vikt i NLL IV: 12 synes mig vara att man här har femtestevne, som alltså är en motsvarigeht till ÖgL:s ”femt” och VgL:s ”endag”. Man kan därför dra slutsatsen att ÖgL i någon mån tagit intryck av formuleringen i NLL, medan VgL:s bestämmelse omrättegångsförfarandet måste vara av äldre datum. An märkligare finner )ag bestämmelsen i NLL IV: 17: Umdoma alla. Tidigare i denna framställning^ har anförts Magnus Erlingssons kröningsed, kung Sverres En tale mot biskopene samt Konungs skuggsiå, där furstens ideal framställes och här i NLL IV: 17 får sitt uttryck i de fyra systrarnas idé. I det anförda rättsstället ålägges nu de som utnämnts till domare att ”ransake og vurdere saker og misgjerninger og saaledes lempe dommen efter sakforholdet, som tingmaend og retter finder rettest for Gud efter sin samvittighet,” varefter följer det expressiva uttrvcket ”men ikke saaledes, sommangen daare hertil har svaret, at de dommer ikke andet end lov”.'* I fortsättningen ålägges domarna att vid likhet i bevisning alltid väl|a det mildaste alternativet. Därmed kan väl också anses definitivt besvarat det spörsmål, som framförts omatt nämnden eller här de tolv männen endast skulle ha att av- ' Se ovan s. 1 70. ■' Cit.atcn ur Nl.L .uerger TAR,\N(,rRS översättning till bokni.ål där ej annat anges. 18
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=