259 liknande, varjämte böndernas skyldigheter till kyrkan i form av tionden och själagåvor binder dem till den andliga överheten. Har som ovan påvisats den kanoniska rätten kommit att lägga en avsevärd vikt vid vittnesbevisets utformning, så har samma rätt även vinnlagt sig omatt föreskriva allmänna kompetensvillkor för domarna inom klerus. Detta sker genomfyra titlar i Liber I omfattande sammanlagt 75 capitula. Av dessa stammar 33 från Comp I och 22 från Comp III. Det stora antalet capitula ifråga om domare ge vid handen vilken betydelse man komatt fästa vid domarens kunnighet och omdömesförmåga, vilket var särskilt viktigt vid det relativt nya vittnesbevisets handhavande. Om det nu invändes att detta gäller den andliga domaren, så må erinras om att kyrkan gjorde anspråk på att döma inte bara i sponsalia eller familjeangelägenheter utan även i sådana fall där eder hade gåtts jämte en mängd brott av familjekaraktär, som äktenskapsbrott, incest och liknande, varjämte kyrkan hade att avgöra spörsmål ifråga om äktenskapshinder. Den klerikala domaren framstod med andra ord som en kunnig och lärd domare och det bör vara uppenbart att dessa egenskaper måste kommat att påverka även anspråken på den världslige domaren. Det är därför helt naturligt att anspråken på den världslige domarens kunskaper och omdöme måste komma att stiga för att inte den världsliga processen skulle komma att framstå som underlägsen den klerikala. Därmed är också angivet anledningen till att med landslagarna domaren kommer att utnämnas av kungen, allt för att garantera att den världsliga processens kvalitet inte skulle stå den klerikala efter. Därmed är också sagt att den kanoniska rättens stora betydelse för den svenska rättens vidkommande ligger dels i vittnesbevisets intåg och ökande betydelse på den äldre bevismedlens bekostnad, dels i att större krav ställes på domstolens ledning genom större krav på domarens förmåga att leda domstolens arbete. Det är emellertid att märka att det fortfarande är landskapet som utser domarna, inte kungen. När kungen sätter ”dem dom i händer”, så innebär detta endast ett styrkande av deras auktoritet som domare, inte att kungen ingriper i domarvalet. Häri skiljer sig detta förfarande gentemot det i MELL R 2 och KrLL R 2 föreskrivna valet av häradshövdning, där häradet får möjlighet att sätta upp tre man på förslag, men kungen utser vemhan vill av dessa. I och med MELL är därför häradshövdingarna att betrakta somkungliga ämbetsmän och den folkliga karaktären hos dessa enligt VgL III: 77 försvunnen. Möjligen kan denna omständighet vara en anledning till att Västergötland först 1416 gick med på att tillämpa MELL.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=