258 Men därmed är man också inne på nämndens förändrade ställning, sommöjligen även kan ha berott på att med UL introduceras domare vilka inte förut varit omnämnda särskilt. Som redan tidigare anförts framträder inte i de äldsta rättskällornahäradshövdingen somdomare utan snarare som en nämndens och därmed böndernas talesman. Visserligen anger svealandslagarna att domarna skall utses av en nämnd på tolv personer. Det är enligt UL R 1 länsmannen som utser denna nämnd och det är sedan kungen som ”sätter dem dom i händer”. Enligt SdmL R 1 skall nämnden utse två män till domare, ”sådana somär nyttigaför både konung och bönder”. DL har ingenting om domarval men att domare skall finnas förutsättes på ett flertal ställen. HL har i R 1 pr en regel omval av lagmän, somhär är motsvarigheten till de övriga svealandslagarnas domare. Även i götalandslagarna förekommer domare. I ÖgL anges ingenting omval men domarbeteckningen förekommer i Kk 3; 1, J 8, 14 pr, R 21: 1, 22:1 samt B21 pr. Även i VgL förekommer beteckningen domare. Man måste dock konstatera att det här inte rör sig om egentlig lagtext utan om anteckningar som Lydekinus gjort i III: 32, där det talas om ”högsta domare”, vilket även är fallet i II Kk 70 (högre domare) eller andra fall, där biskopen är domare såsom i Kk 61 eller ”högsta domare” i Forn. 39.^^ När ”domare” förekommer i Företalet till II så bör erinras om att detta företal av Schl'iTER har lånats från handskriften G, vilken handskrift är från senare delen av 1300-talet och till övervägande delen innehåller MELL.^^ Slutligen förekommer domarebeteckningen i Vidhemsprästens anteckningar IV: 4 och 12 och dessa är från tiden omkring 1325. Man kan alltså konstatera att domarbeteckningen inte förekommer i VgL:s ursprungliga lagstadgande somnågon särskilt för tinget utsedd domare. VgL är därmed den enda landskapslag som saknar denna beteckning. Den faktiska innebörden av domarbeteckningens införande är alltså att eftersom det är kungen som sätter domaren dom i händer så har därmed kungamakten stärkt sitt inflytande över landskapets rättskipning. Detta sker ungefär samtidigt som edsöreslagstiftningen ger kungen ett fast grepp över beivrandet av de farliga bandbrotten och biskopen genomden nya kyrkolagstiftningen får ett starkare grepp över familjerätten och äktenskapslagstiftningen liksom över de brott som därmed kan följa: skyldskapsförhållanden, hor, lönskalägen och Enligt SLL 5 s. 362 not 54 avses inte någon inomlandstinget verksam domare utan den som dömer vid kungens räfsteting. Det bör obsers'eras att Hoi mba< k-Wi ssf n i sin utgåva av landskapsrätten inte i utgåvan av VgL II har det företal somSchlyter har hämtat hos hs B 6, av Schlyter kallad G. I detta företal som anses vara från 1300-talets senare hälft finns domarbeteckningen och med hänsyn till den vanliga dateringen av VgL II och hs G så har hven denna nyare utgåva av västgötarätten rönt samma intlytande från kanonisk rätt somkännetecknar övriga svenska landskapslagar med undantag av VgL 1.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=