248 En speciell komplikation har ansetts ligga i påven Honorius III:s brev till ärkebiskopen i Lund Andreas Sunesson av den 28 maj 1218.^ I detta har man velat se ett förbud mot användandet av edgärdsmän. Sä är dock inte fallet. Först och främst förekommer inte beteckningen compurgatores för de män som här omnämnes, utan vad sompåtalas i cap. 12 X(2, 19) är att vid bevisade brott den anklagade har framfört till rening liknande män, somsjälva räknade med att vid anklagelse för samma slag av brott bli renade av den de nu hjälpt.Det är detta förfarande som stämplas som en pestis contraria omni iuri, som måste uppryckas med roten, eftersompä detta sätt genom negativt bevis kan visas motsatsen av de positiva beviset. Uppenbarligen har sådant missbruk ägt rumi Danmark, dit Skåne dä hörde. Någon slutsats ifråga om svenska förhållanden kan därför inte dragas. Arkebiskopen i Lund var visserligen vid denna tid primas för ärkebiskopen i Uppsala, men den senare kan under inga förhållanden betraktas som lydbiskop till Lundaprelaten. Det skulle för övrigt vara högst egendomligt om påven i ett spörsmål av detta slag endast vände sig till en ärkebiskop i ett nordiskt land, när användandet av edgärdsmän i stora delar av Europa vid denna tid var ett mycket allmänt förfarande. Förändringen ifråga om vittnesbeviset under 1100-talet markeras av att i England Hn 31 § 5 har: Et nemo de capitalibusplacitis testimonio conuincatur. Mot slutet av århundradet kommer de stora påvarna Alexander III (11591181), Clemens III (1187-1191) och Celestinus III (1191-1198) att utveckla vittnesbeviset genom X (2, 20—21), vilka i sin tur härstammar från Compilatio Secunda. X (2, 20) upptar 56 kapitel och X (2, 21) 11 kapitel eller tillsammans 67, vilket efter X (2, 28) med sina 73 kapitel är det näst största i avsnittet Liber Extra. 1. Compilatio Secunda förelåg färdigt mot slutet av 1100-talet då alltså det kyrkliga vittnesbeviset också var klart. 2. Förbudet mot ordalier genomfördes i och med IV Laterankonciliet 1215 och infördes i Liber Extra under c. 9, X (3, 50) in fine. Därmed var äldre bevisformer utmönstrade av kyrkan utom de skriftliga. Samtidigt stärktes domarens ställning genom föreskriften vid IV Laterankonciliet 1215 om två protokollförare samt skriftlig uppteckning av rättsförhandlingarna i Comp. IV c. 3 (2, 6), införd i c. 11 X (2, 19). Redan i sina septemberbrev av 1171-1172 hade Alexander III vänt sig mot att kyrkans män var underställda samma bevisförfarande som lekmännen, d.v.s. sjudande vatten och glödande järn.” Holmbäck—Wessén anger detta som ’ SD 176, Danmarks riges breve, I. Raakke, 4, Bind 1200-1210, nr 140, Köpenhamn 1958. Unde contingit, quad quandoque ad purgationcm sui similes criminosos adducunt, ut eis debeant in similtbus opportuno tempore respondere, multaque crimina comrnittuntur audicius ab eisdem. " Hoi .mback-WfssFn, 4, s. XVIII, not 1/, J.amf 12117 (8146), L.auritz Wkibli i, Nordisk historia 11:351.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=