247 närmare ta del av de bestämmelser som gäller för de kyrkliga compurgatores, varför här ett studium av X (5, 34) skall företagas. I cap. 1 föreskrives till en början genom upptagande av den gamla föreskriften i c. 15, C 2, qu. 5 från år 895 att fria män och adelsmän renar sig med sin egen ed och tolv likaledesfria mäns ed, medan icke-fria underkastas sjudande vatten eller glödande järn. Det skall dock föreligga misstanke ombrott, till vilket den misstänkte nekar, för att han skall få rena sig. Ar brott sannolikt, bör ingen rening åläggas.^ Den somhar fått rykte omsig att ha begått brott {infamatus), men brott inte går att bevisa, bör rena sig genom egen sanningsed, iuramentum de veritate, medan compurgatores avger iuramentum de credulitate eller vad som skulle kunna kallas lättrogenhetsed men som antagligen bör förstås som ett slags sannolikhetsed.^ Rubriken till cap. 7 ger en god bild av de krav kyrkan ställer på compurgator: Compurgatores debent esse honesti, et notum habere eum, quempurgant, nec debent a iudice vel alio impediri; et deficiens inpurgationepunitur ut convictus. Enligt cap. 9 är det tillräckligt om compurgator åtnjuter gott rykte för kyrkan och inte misstänkes vara dömd för brott. Samtliga ovanstående kapitel är upptagna redan i Compilatio I från tiden 1187-1191, medan de nu följande härstammar från Innocentius III:s pontifikat från tiden 1198-1209. Här sker en omedelbar skärpning i cap. 10 X(5, 34) såväl ifråga om formerna som ifråga om antalet compurgatores. I cap. 11 anges att compurgatores skall vara grannar och hederliga.^ Även om infamia inte föreligger, kan rening ådömas vid fall av enträgenhet, även om sannolikhet för brott inte föreligger enligt cap. 12. I cap. 13 upprepas föreskriften i cap. 5, enligt vilket compurgator svär att han tror det vara sant somden anklagade säger, och i cap. 15 anges åter att reningstalan inte får föras över notoriskt brott. Man får av dessa föreskrifter en klar bild av att själva infamatus-heiecV.nmgpn innebar en sådan belastning att det för vederbörande gällde att få denna ställning hävd genom att använda sig av reningsförfarandet. Det hade också ställning som kanonisk rening, purgatio canonica, medan purgatio vulgaris omfattade tvekamp och bärande av glödande järn. Med fjärde Laterankonciliet 1215 förbjöds dessa former av rening, som då hade tagit karaktär av bevismedel genomcap. 9 X (3, 50), och man hade då till de förutnämnda tvekampen och bärandet av glädande järn även lagt reningen genom nedsänkande i sjudande eller iskallt vatten. Rubriken till c.ip. 4 X (5,34): Si dclictumis prohahile, non indicitur purgatio; alias sccus. H.d. quoad titulurn. ^ Cap. 5: slutorden deindc compurgatores super sancta Dei evangelia iurabunt, quod ipsi credunt, eum verum lurasse. ** -personae, quae vicinae suit et honestae.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=