245 likaledes fria män, somdock inte får vara förut belastade med att ha stulit, begått mened eller lämnat falsk utsaga. I så fall tillåts de inte att gå ed. Icke fria män får rena sig med sjudande vatten eller glödande järn. I Decr. Grat. göres inte någon skillnad mellan purgatio canonica och purgatio vulgaris, däremot omvederbörande är nobilis och ingenuus å ena sidan och om han inte har ingenuus-stiWmng, å den andra. Nu bör emellertid observeras att c. 12 anges vara från konciliet i Mainz år 851 medan c. 15 är från konciliet i Tribur år 895. Vid den första kompilationen, sammanställd 1187-1191, synes en viss tvekan ha tagit sig uttryck. Man har där hänfört detta edgärdsmannabevis eller reningsbevis till purgatio vulgaris under c. 1 Comp. I (5, 30) men i cap. 1 X (5, 34) under rubriken De purgatione canonica. Hela denna titulus är nu utbyggd till sexton kapitel med noggrann specifikation av vad som kräves av varje edgärdsman, medan den därpå följande Purgatio vulgaris endast omfattar tre kapitel X (5, 35). Även omhär skulle invändas att dessa föreskrifter är från tiden för tillkomsten av Comp. I, d.v.s. från tiden 1187—1191, så gäller detta endast kapitlen 1—9, medan kapitlen 10—15 är från Comp. III åren 1198—1209 eller Innocentius III.s tolv första pontifikatår. Det sista kapitlet, sexton, är daterat 1214 men troligen antaget vid det IV Laterankonciliet 1215. Vid denna tid var alltså den kanoniska rätten införstådd med edsmedhjälparsystemet, vilket givetvis inte innebar att kyrkan inte skulle vara varse de faror som lurade bakom de äldre bevismedlen. Man måste dock ha klart för sig att dessa emanerade från Karl den stores tid och att avgörande förändringar i uppfattningen om bevisning nu gör sig gällande. I sin tur beror detta på det studium av den romerska rätten som upptages särskilt i Bologna. Det är speciellt under de två stora juristpåvarna Alexander III (1159—1181) och Innocentius III (1198—1216), somdetta studium blomstrar och den enastående utvecklingen av den kanoniska rätten äger rum, en utveckling somskulle medföra förändringar även i den sekulära rätten. Redan omkring 1140 hade Gratianus samlat och offentliggjort det Decretum som numera bär hans namn och därmed lagt en grund för vidare utbyggnad och fördjupat studium. Av olika påvar utfärdade dekret samlades efter hand och utgavs. Den första av dessa Cornpilationes samlades 1187—1191. Den andra, Compilatio Secunda ordnade framför allt påvarna Clemens III.s och Cclestinus III.s bestämmelser från åren 1197—1198, medan Compilatio Tertia omfattade den lagstiftning som tillkom under Innocentius III.s tolv första pontifikatår eller fram till år 1210. Den senare fick mycket stor betydelse emedan den var den första, som fick karaktär av autenticitet genomatt auktoriseras av lagstiftaren själv. Återstoden av Innocentius’ rättsarbete samlades i Compilatio Quarta, där även det mycket omfattande rättsstoff intogs, som blev en följd av det fjärde Laterankonciliet 1215. 17
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=