13. Den kanoniska rätten Under 1100- och 1200-talen är det kyrkan som lämnar de viktigaste bidragen till den förändring av rättsuppfattningarna, somvid denna tid gör sig gällande. Detta gäller inte minst ifråga om bevisrätten, som i hög grad byggde på motsvårigheten till vårt edgärdsmannainstitut eller med andra ord på att ett visst antal män intygade att ett visst förhållande förelåg. Detta var nödvändigt inte minst på grund av att någon allmän skriv- eller läskunnighet inte existerade utan man måste lita till vad människor intygade, särskilt till dem som var till åren komna och ändå ansågs ha ett gott minne. Härvid intygades mera trovärdigheten hos den som lämnade vissa uppgifter och knappast vad vi skulle kalla sanningsenligheten. Till detta anslöt sig ett system av reningsförfaranden, tvekamp, gudsdomar i form av bärande av glödande föremål utan att man skulle bli bränd, nedsänkande i vatten och liknande förfaranden. Kyrkan komatt ta ställning till sådan företeelser, inte minst när kyrkans egna präster eller andra personer med liknande status blev föremål för rättsliga åtgärder. Det bör emellertid framhållas att kyrkan från början inte var emot bevismedlet i form av rening. Så länge en allmän skriv- och läskunnighet fattades - och detta gjorde det långt fram i tiden - så fanns det överhuvud taget inte något annat sätt att påvisa vad somhade ägt rumän att åberopa andra personer, vilka antogs känna till eller i varje fall ha hört talas om vissa tilldragelser, som kunde ha rättslig betydelse. En anklagad kunde därför till sitt försvar rena sig, vilket skedde genom uttalanden av andra personer, vilka antingen kände honom eller kände till de förhållanden som var på tal. Denna rening fick rättslig betydelse genom att ett visst antal personer uttalade sig i spörsmålet under iakttagande av för detta ändamål föreskrivna former. Redan från 800-talet föreligger sådana bestämmelser, som sedermera upptogs av Gratianus i hans dekret. Särskilt är detta fallet i C 2, qu. 5, där cc. 12 och 15 är betydelsefulla genom föreskrifter om det antal personer, som erfordras för att ha rättslig betydelse. Här bör dock ihågkommas att detta bevismedel är reserverat för det fall att någon anklagad inte kan överbevisas och själv nekar till gärningen. Som allmän regel gäller här att sju av den anklagades kamrater intygar hans uttalande enligt c. 12, men där det rör sig om en diakon räcker det med tre. Enligt c. 15 kan adelsman och fri man rena sig med tolv
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=