8 intrycket av att vara av speciell karaktär och ger inte vid handen att vara avsedda sombeskärning av landskapens lagstiftningsrätt. ÖgL:s rättegångsordning har på ett förtjänstfullt sätt behandlats av HolmBÄCK i dennes och Wesséns utgåva på nusvenska av de svenska landskapslagarna. Det finns därför ingen anledning att här närmare gå in på detaljerna i detta mycket svåra och framför allt svåröverskådliga område. På vissa punkter har något avvikande eller närmare förklarande synpunkter anförts och kommer att anföras, särskilt när det gäller den kungliga lagstiftningens uppkomst eller omfattning. Räfstabalken i ÖgL inledes med några stadganden om nämnden. Sålunda börjar balken med några flockar omvilka nämnder som skall utses, samt vilka mål som skall gå till de olika nämnderna. Det rör sig här om flockarna 1—3:1 samt flock 4. Den sistnämnda behandlar specialnämnderna gärdesnämnder och bronämnder. Flocken 3 avbrytes emellertid av den långa § 2, som har övervägande historiskt innehåll med en skildring av förfarande vid nam. Dock anges här en skillnad i bötesfördelningen i Östergötland och Småland. Paragrafen avslutas med stadgandet: Nu må man icke taga ut böter vid andra mål än dem somfällas i konungs räfst; tager man ut vidandra mål, höte somsäges områnsmål. Från och med flock 5 och till balkens slut handlar bestämmelserna omedsförfarandet, somingående beskrives samt omhur stämning skall utföras. Innehållet i R är sålunda synnerligen blandat och man får intrycket att här finns både gammalt och nytt samt att det inte står helt klart vilket förfarande som skall användas i ena eller andra fallet. Huvudindelningen av nämnderna är i konungsnämnd ochfjärdingsnämnd, varvdd till konungsnämnden och därmed till konungsräfsten hänföres brott uppräknade i flock 2. Denna konungsnämnd utses av häradshövdingen medan fjärdingsnämnden utses av fjärdingshövdingen men sammankallas av konungens åklagare. Till fjärdingsnämnden hör alla tremarkersmål, varvid förutsättes att de ej instämts till Ljonga ting. Denna tingsform, Ljonga ting, synes vara kvar som en relikt av landskapets rätt att själv döma och har fått sin plats i sista flocken av balken. Det förefaller som omdenna form alltid kunde användas, men omman instämt till Ljonga så kunde målet inte tas upp av någon nämnd. Vidare var alla jordatvister uteslutna från Ljonga ting enligt flock 25. De måste gå till konungsräfsten och därmed till häradsnämnden. Redan med nämndens och konungsräfstens inträde i landskapslagarna har sålunda en inskränkning i landskapens lagstiftningsrätt och domsrätt börjat äga rum. När sådan begränsning tagit sin början kan inte utläsas av lagarna men det troliga är att det inträffat redan under tidigt 1200-tal. Här förmedlar Erikskrönikan (EK) och ÖgL:s edsöres-(E), dråps-(D), vådamåls- (V), ärvda- (Ä) och räfsta- (R) balkar den i landskapsrätten mest ingående berättelsen om Birger Jarl somlagstiftare. I vad mån sådan lagstiftning från kungamaktens företrädare
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=