241 tionen. Den senares psykologiska verkan skall inte underskattas. Den betydde i sak ett utstötande ur en för medeltidens människor särdeles betydelsefull gemenskap, nämligen den religiösa, med allt vad detta på denna tid omfattade av olika mänskliga aktiviteter, som djupt ingrep i vardagslivet. Samarbetet mellan den andliga och den världsliga makten tog sig rättsliga uttryck genom Fredrik II :s Confoederatio cum principibus ecclesiaisticis från 1220^^ samt två förordningar av samme kejsare, varigenomhans sons, Henrik VII:s bestämmelser för Tyskland i hans egenskap av tysk konung, bekräftades. De bar bägge titeln Statutum in favoremprincipum och är från 1231 och 1232.^^ I 1220 års förordning gavs i cap. 7 uttryck för läran omde två svärden i den formen att det världsliga svärdet är skapat till hjälp för det andliga. Den världsliga aktförklaringen skall sålunda inte upphävas förrän den andliga exkommunikationen först hävts. I de två förordningarna från 1230-talet är i cap. 2 angivet att inga nya ting skall upprättas {Itemquod novafora non possint antiqua aliquatenus impedire), och cap 3 att ingen skall kunna tvingas deltaga i ting {hemnemo cogatur ad aliquod forumire invitus). I Statutumcap. 16 förbinder sig kejsaren att inte mottaga dömda eller aktförklarde i sina städer; de som redan är där skall utvisas. {Itemin civitatibus nostris nullus terra dampnosus vel a iudice dampnatus velproscriptus recipiatur scienter; recepti convicti eiciantur.) Höjdpunkten i denna utveckling anses dock vara den i Mainz är 1235 proklamerade rikslandsfriden. Den föreligger på såväl tyska språket som på latin och är den första lagstiftning på kontinenten som avfattats på det inhemska språket. Den innehåller ett stort antal märkliga stadganden, där en särskild nödvärnsföreskrift i § 8 i den tyska avfattningen får sägas innebära en nyhet. Viktigast är dock de avslutade bestämmelserna i bägge avfattningarna som innehåller föreskrifter ominrättandet av en hovdomare vid det kejserliga hovet (i latinska avfattningen §28, i den tyska §31), varefter i nästa paragraf föreskrives att en speciell notarie eller skrivare skall vara knuten till denne domare och föra de förteckningar, somdomstolens verksamhet ger anledning till, särskilt över personer somådömts aktförklaring. Vidare skall här föras förteckning över landskadligapersoner {novici terre) eller somär illa beryktade {infamia). Rikslandsfriden i Mainz, vars tyska urtext angivits som den första förordningen på tyska språket, anses inte ha haft det tyska språket som urtext från början utan skulle ha avfattats på latin till ledning för riksdagsdeltagarna. Emellertid blev den tyska texten av kejsar Rudolf av Habsburg år 1281 upphöjd till rikslag. MGHConst II, nr 73 ss. 89-91. MGHConst II nr 304 och 171, ss. 418 och 211. Föreskriften om en skrivare eller notarie förefaller att vara inspirerad av den redan vid IV Laterankonciliet antagna föreskriften i Comp. IV c. 3 (2,6) i den kanoniska rätten omatt domaren bör ha en eller två lämpliga män med sig för uppteckning av vad somförekommer vid rätten. Föreskriften inflöt senare i cap. 11 X (2,19). Ct^NRAi), I a.a. s. 330.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=