240 veniant; aliter vero non praesumat in praesentia nostra venire pro alterius iustitia dilatandum}^ Det har i tysk doktrin förelegat en tendens att vilja se en övergång till medeltida rätt från en skriven lag till sedvanerätt och därmed på domstolsutslag.’^ Uttalandet är desto märkligare som vi i varje fall ända fram till 800-talets slut har en capitularielagstiftning som dels föreligger i skrift och dels också är utomordentligt omfattande. Därpå inträder under 900-talet en period med klart minskad lagstiftningsaktivitet, som dock ingalunda är helt bruten men som antar en annan karaktär. Då börjar den kyrkliga verksamhet som tar sig uttryck i gudsfriderna (Gottesfrieden) och som senare övergår i landsfriderna. Visst kan man tala om en rättslig förfallsperiod, som sträckte sig över nära två århundraden och detta trots att härskarna av såväl den saxiska som den frankiska eller saliska ätten ingalunda utmärkte sig för någon svaghet i maktutövningen. Däremot är det alltid mer svårbedömt i vad mån som brott verkligen komatt lagföras, d.v.s. huruvida den dömande verksamheten som utövades av grevar eller andra lokala myndigheter, verkligen var effektiv. Två år efter den siste karolingerns död eller 989 kom den första gudsfriden och den skulle följas av fler, framför allt under 1000-talet. Det vore säkert en stor överdrift att påstå att dessa frider var effektiva i den bemärkelsen att deras bestämmelser kunde upprätthållas. Omderas syfte kan däremot ingen tvekan råda och man kan påstå att de kom att utgöra förebild till de senare världsliga landsfriderna. Dessas början faller inom 1100-talet och här förenades de andliga skyddsönskemålen med den kejserliga makten. Här skall nu inte dessa friders utveckling och historia närmare behandlas. Det har skett i ett mitt arbete Frieden und Eidschwur, där kap. 5, Friedenshestrehungen auf dem Kontinent während des hohen und späten Mittelalters, ägnats dessa företeelser och till vilket därför hänvisas.''’ Att kejsarna ensamma skulle upprätthålla dessa fridssträvanden kunde inte förväntas. Tankarna och idéerna var säkert goda, det blev verkställigheten som inte fungerade lika bra. Denna verkställighet kom i stor utsträckning att ligga hos lokala grevar och makthavare och det skulle dröja till den stora rikslandfriden i Mainz 1235 innan en effektivare ordning för fridernas upprätthållande kunde etableras. Svårigheten låg mer i den administrativa naturen hos den splittrade tysk-romerska statsbildningen än i att skriven rätt inte förelåg i tillräcklig utsträckning. Ett väsentligt framsteg till rättssäkerhetens främjande låg otvivelaktigt i det samarbete mellan kyrkliga och världsliga myndigheter som kom att etableras genomden statliga akt- och bannförklaringen och den kyrkliga exkommunika- ’’ MGH LegumSectio II, tom. I s. 139, Conr.mi DRG 1 s. 148. Conrad DRG I, s. 345: ”Das Mittelalter zeigte die Ncigung, das Recht nicht auf Gesetz zu grunden, sondern mit Hilfe von Weistiimer festzulegen”. ’■* ÅgvisT, Frieden und Eidschwur ss. 120-139. Se även Conrads översikt i DRG 1 ss. 347-351.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=