239 härför anför belägg. Mer tveksam är Brunner,'* som torde mena att förhållandena var synnerligen olika hos de tyska stammarna. I avsaknad av uttryckligt stadgande häromsynes det vara väl djärvt att uppehålla en sådan skillnad, som man inte med säkerhet kan veta verkligen förelåg vid den tid, då de karolingiska kapitularierna avfattades. Man må dock betänka att dessa Schöffen utgjorde de mest intresserade männen och dessutomofta var av hög rang samt kunniga såväl om ortens förhållanden som om de rättsliga spörsmålen. Det har också från flera håll bestritts att det överhuvud taget skulle gå att upprätthålla en skillnad mellan faktiskt föreliggande omständigheter vid en gärnings begående och den rättsliga bedömningen av gärningen. Med tiden kompå kontinenten ställningen somSchöffen att förenas med besittningen av gods eller )ord. Här finner man alltså samma utveckling som i England, där snit var förenad med jordbesittning och betraktades som en belastning för jordägare, som han dock på olika sätt kunde göra sig fri från antingen genom att låta sig företrädas av ett ombud, arrendator eller anställd av något slag eller helt enkelt genom friköp. På kontinenten har ställningen tydligen inte betraktats som en belastning. Genom förbindelsen med jorden blev befattningen som Schöffen ansedd som ärftlig.'^ I Bayern där Schöffeninstitutionen inte fått samma genomslag kunde domaren utse bisittare eller ”Vorsprecher des Rechtens”. Som tidigare meddelats hade den frisiska rätten en något annorlunda ordning, som där också bibehölls. Redan innan övergången till den till jorden bundna Schöffeninstitutionen skett hade dock vissa förändringar i det äldre bevisförfarandet genomedsmedhjälpare ägt rum. Det gamla förfarande att edsmedhjälparen utsågs av den anklagade eller den som hade att försvara sig, hade haft till följd att endast eller till övervägande delen släktmedlemmar till den anklagade kommit att utses. Även andra kunde utses och därtill kom att de inte heller gemensamt kom att besvärja sitt uttalande utan att de kunde höras och därmed även svära var och en för sig. Denna förändring synes ha inträtt redan 825, då det i Capitulare Olonnense mundanurn cap. 8*° föreskrevs: Statuimus ut iuratores omnes singillatimiurent. Men redan tidigare vid 800-talets början hade denna princip tillämpats. I Pippini Capitulare Italicum nr 102 föreskrevs i slutet av cap. 12 att vittnen kunde höras växelvis: Et iuhemus, ut testimonia ab invicemseparentur, sicut lex iuhet; quia, si ita agant, multi falsi testes possunt convinci}^ Redan vid denna tid framträder vidare en möjlighet till överklagande av ett rättsutslag. I ett Capitulare Baiwaricumfrån ca 810 nr 69 anges i cap. 7 följande: Ut si aliquis voluerit dicere quodiuste ei non ludicctur, tunc inpraesentia nostra Bkunni r, DRG 1, s. 203, 11 s. 295. Ct>NRAi) DRG 1 s. 375. Sspl Landrecht 3:26 §3. MGH Legumsectio 11, tom. 1 s. 331. MGH Lcgumscctio II, tom. 1 s. 210.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=