238 synes dock vara ett specialfall, varur någon generell regel inte gärna kan härledas, då det här närmast gäller utsökning. Hänvisningen till Lex Ribuaria 36, 3 är därvid mer bärande. Conrad har här ingen som helst hänvisning.*^ Karl den stores väsentligaste insats för rättssäkerhetens främjande synes dock ha varit att han gjort rachinburger till ständiga medlemmar av rättsorganisationen genom att tillskapa det s.k. Schöffenkollegiet, vilket inte var något annat än rachinburger, somnu fick ställningen som ständiga Urteilfinder. Förordningen härom har inte bevarats, men indirekt kan man få framatt resultatet blivit det angivna genomatt en förordning av år 829 under Ludvig den fromme*^ i cap. 4 föreskriver avsättningför scabinii som tar mutor, varjämte i cap. 2 anges att de skall väljas av folket. I cap. 14 föreskrevs vidare att ingen behövde besöka mer än tre ting per år, såvida han inte var sakägare, Schöffe, eller vittne. Bestämmelsen att scabinii skall väljas av folket synes mig vara mycket väsentlig. I kombination med föreskriften att deltagande i tingen inte är eller blir obligatoriskt visar detta närmast hän på att scabinii representerar folket, eftersom de väljes av detta. Här föreligger en klar överensstämmelse med bestämmelserna i den svenska VgL III: 77 och 130, där i första fallet förbud inlägges mot att tränga sig in i nämnden mot häradshövdingens eller böndernas vilja och i senare stadgandet när gr^nd inte har utsett nämndeman eller denne inte gör frams^ngu, d.v.s. uttalar sig. Begränsningen av antalet scabinii i Urteilfindergruppen till sju återfinns i en förordning, Capitulare missorum av 803*'* cap. 20 som lyder: Ut nullus ad placitum banniatur, nisi qui causam suam quaerere aut si alter ei quaerere debet, exceptis scabinis septemqui ad omniaplacitapraeesse debent. Det dröjde dock inte längre än till år 820 förrän denna föreskrift ändrades och antalet scabinii, som skulle åtfölja den presiderande greven, höjdes till tolv. Detta skedde genom Capitula de iustitiis faciendis, vars cap. 2 föreskrev: Vult dominus imperator, ut in tale placitum quale ille nunc iusserit, veniat unisquisque comes ei adducat secum duodecim scabinos, si tanti fuerint: sin autem, de melioribus hominibus illius comitatus suppleat numerum duodenarium; et advocati tam episcoporum, abbatum et abbatissarum cum eis veniant.^^ Inomtysk doktrin synes det vara en allmänt utbredd uppfattning att den dömande verksamheten omfattar två moment, det ena ett fastställande av själva sakläget eller de faktiska omständigheterna i målet, det andra en tillämpning av det rättsställe under vilket den begångna handlingen bör hänföras. I förra fallet är det Schöffen som avger sitt omdöme, i det senare fallet är det den presiderande greven, vilken som rättskunnig skall tillämpa rätt lagställe. Detta synes vara uppfattningen hos Conrad*^ och Grimm*’ dock utan att någon av dem Conrad DRG I s. 141. MGHsee. II, Capitularia regumfrancorum, Tomi II, pars prior, nr 192, s. 14. '■* MGH Legumsectio II, tom. I, s. 114. MGH Legum sectio II, Capitularia regumfrancorum, Tomus I, nr 144, s. 295. Conrad, DRGI s. 142. Gri.m.m, dras. 750.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=