235 Därmed följer också att de rättsbildningar i formav Lex Salica från 500-talets första hälft* och Lex Ribuaria från början av 600-talet^ kan anses somtillräckligt gamla för att möjliggöra slutsatser om vad de kan ha betytt för den senare rättsutvecklingen. När exempelvis Waitz, Deutsche Verfassungsgeschichte I s. 358 not 1 ur Germania cap. 12 söker få framdomarens ställning hos germanerna, så kan endast med beklagande konstateras att detta försök inte är särskilt lyckat. När där talas om eliguntur in iisdem concilliis et principes, qui iura per pagos vicosque reddunt, så kan i detta uttryck mycket väl inläggas att man redan här har systemet med en person somleder tinget, vilket bör varaprinceps, medan man har andra, som är rättskunniga conciliarii, varur kan ha utvecklat sig den institution, som sedermera återfinnes som Urteilfinder. Spörsmålet i de salfrankiska lagarna är liksom i de engelska, huruvida det förelåg en skyldighet för alla fria män att närvara vid tingsförhandlingarna, antingen de var kallade dit eller ej. Eftersom det finns ett slag av ställföreträdarskap ligger den misstanken nära till hands att det en gång funnits en sådan skyldighet men att densamma med tiden kommit att mildras och ersättas av någon form av ombud eller annat ställföreträdarskap. Den föregående framställningen har visat att en sådan utveckling måste ha ägt rum i England, kanske redan under 900-talet, som därefter tagit rättslig form vid början av 1100-talet med lagstiftningen under Henrik I. En liknande utveckling torde föreligga hos frankerna. I den lagstiftning som föreligger såväl från de saliska frankerna som från de ribuariska, förekommer en grupp av män, som synes särskilt utvalda för rättslig kunskap och somjämte den tinget ledande ordföranden har att ta ställning till förekommande rättsärenden. De går under beteckningen racernburgii, vilket i de moderna utgåvorna av de frankiska lagarna brukar återges med Geichworene. Översättningen är ingalunda ordagrann eller ens ordentligt belagd, eftersom ordets tydning är mycket osäker. I det av Ingeborg Schröbler utarbetade ordregistret III s.v. rachinhurgius till den 1954 framställda utgåvan av Lex Ripuaria av Franz Beyerlf och Rudolf Buchner^ har för den senare delen av ordet angivits nhd. Biirge, vilket här skulle innebära borgen eller gisslan, medan den förra delens tydning är ytterligt osäker och antingen hänföres till got. rahnjan och då skulle ha något med räkenskap att göra eller till got. ragin och då mera innebära råd, beslut eller dylikt. ' Lex Salica. 100-Titcl-Text. Utgiven av K. A. Eckhardt, Weimar 1953. (Gerniancnrechte, N.F. Abt. Westgermanisches Recht:) Textklassen D dateras här till åren 763/764, s. 43 och 55. Pactus Legis Salicae, utgiven av K. A. Eckhardt, I, Einftirung und 80 Titel-Text, Göttingen, 1954, s. 206. ’ Lex Rihuaria, utgiven av K. A. Eckhardt, I, Autstrasisches Recht im 7. Jahrhundert, Berlin— Frankfurt 1959, s. 124. ’ MGH Leges Nationum Germanicorum, Legum Sectio I, Tomi III, Pars II.) s. 198. Conrad DRG 1:28, 141. Brunnf.r, DRG1:204 not 38. Grimm DRA293, 774.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=