7 teckna somhirden eller den närmast kungen befintliga gruppen, sommed tiden kom att anförtros förvaltningsuppgifter inom riket. Det ligger i sakens natur att många av dessa var stora jordägare, vilka i sin egen kost kunde hålla en huskarlagrupp och själv utrusta vissa skepp, som då också ställdes till landets och kungens förfogande. I de till vår tid bevarade landskapslagarna finns föga nämnt om något som kan betecknas som hird. Inte heller finns det angivet vilken myndighet, som kungen eventuellt kan ha haft över en sådan grupp. Däremot anger Snorre i sina Konungasagor åtskilliga exempel på de följen somkungarna plägade medföra under sina färder såväl till sjöss somtill lands. I Danmark hade man emellertid ända sedan Knut den stores tid en institution, vilken just hade den karaktär av följe åt kungen, somfinns angiven redan i Germania. Det är det s.k. vederlaget, inomvilket fanns en rättsordning, som skulle ha uppgjorts av Knut själv. Omkungen inomdenna rättsordning också utövade domsrätt är mera tvivelaktigt. Väl har Svend Aggesen en skildring av hur Knut vid ett uppträde i vederlaget i vredesmod dräpte en av sina män. Vederlagsmännen ansåg att kungen som vederlagets herre var fri att förfara på detta sätt, men Knut själv ansåg detta felaktigt och överlämnade domsrätten till sina män och ställde sig därmed under vederlagets rättsordning. Männen ville emellertid inte döma sin herre utan överlämnade till honomatt själv bestämma påföljden, d.v.s han fick självdöme. Kungen utdömde dryga böter att av honom gäldas till den dräptes arvingar och anförvanter.^ Även om vi i vårt land inte kan påvisa hird i kungens närhet av så aktningsbjudande ålder som det danska vederlaget, så finns det i några av våra landskapslagar uttryck som anger att sådan hird i varje fall fanns vid lagarnas upptecknande. Sålunda har UL Km 5:4 hirfymanm, SdmL Km5:1 hirpmaen och ÖgL D 5 pr hirpgarp. Ännu klarare framgår detta av den s.k. förra Skennigestadgan av 1284,'* som helt kan sägas vara ägnad åt ordningen hos ”våra män” med ingående beskrivning av t o.m. tilltal och allmänna regler för värdigt uppträdande. Även i denna stadga förekommer i punkt 3 uttrycket hirpdraenger somvisar på förekomsten av ett kungligt följe av utpräglad riddarkaraktär. Här är det dessutom inte något tvivel om att kungen har tillagt sig domsrätt med motiveringen att någon lagstiftning inte fanns förut och att denna har tillkommit med hans råds och goda måns samtycke samt skett skriftligen och lysts för ”allummanum”, vilket får antagas ha skett på ting. Hur långt tillbaka sådana föreskrifter kan ha givits är inte bekant, men att de har en klar militärpolitisk inriktning synes vara uppenbart. De förmedlar också ’ Vederlagen finns återgiven i tre olika arbeten, angivna av E. Hjarnf, Vederlag och sjöväsen, särtryck av NoB 1929 s. 84, även hos Himbi rg, Dansk rigslovgivning, Köpenhamn 1889, s. 25 samt JoRt.i NSFN, Dansk retshistorie, Köpenhamn 1940 s. 56. Svend Aggesens skildring finns i Svenonis Aggonis F. Lex castrensis sive eune (Scriptores minores historiae Danicae medii aevi), rec M. Ci. Gfriv. " SD 813.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=