231 Med detta förfarande följde att det inte var den presiderande ordföranden i domstolen, somformulerade utslaget utan suitors. Men därmed följdeockså att om detta utslag var felaktigt så blev suitors ansvariga härför, vilket i sin tur ledde till att det blev grevskapet eller hundaret som svarade för den felaktiga domen. Denna ansågs vara given av hela grevskapet eller hundaret.®’ Nu kan detta ses på ett något annorlunda sätt. Man kan även gå tillbaka till de tider då alla var församlade på tinget och besluten på detta bekräftades med tingsmenighetens bifall genomhögljudda instämmanden eller genomskrammel med vapen. Skillnaden är antagligen inte stor, men den kan betraktas somprincipiell, inte minst av den anledningen att hela marken genom sina innehavare ansågs vara representerad och därmed även hela det administrativa området. Den presiderande sheriffen eller bailiffen var ofta inte rättskunnig, vilket däremot kunde vara fallet med en eller flera av suitors. Därmed följde att suitors inte bara utlät sig om faktiskt föreliggande omständigheter utan även i själva rättsfrågan; de var lika mycket ”judges of law” som ”judges of fact” för att nu använda moderna uttryck och detta till och med i närvaro av kungliga domare.®^ Ett spörsmål av intresse är givetvis hur förhållandena ställer sig när suitors inte är enhälliga. Här finns ett klart lagstadgande i Leges Henrici 5:6, som inför majoritetsbeslut: Quodsi in iudicio inter partes oriatur dissensio, de quibus certamen emerserit, uincat sententia plurimorum., en rättssats somnågot modifieras genomföreskriften i samma lags 31: 2: inter iudices studia diuersa sint, ut alii sic, alii aliterfuisse contendant, uincat sententia meliorum, et cui iusticia magis acquieuerit. Innan vi lämnar den engelska rätten bör något ord ägnas den lägsta territoriella indelningen, den som går under beteckningen tithing och somi princip och rent etymologiskt skall omfatta tio självägande bönder. Det torde vara tveksamt om denna institution har utgjort ett självständigt rättsdistrikt. Vad som här är västentligt och förmodligen inte helt utan betydelse för den nordiska rättens utveckling är den formav kollektivt ansvar, som medföljde medlemskapet i en tithing. Ansvaret gick under beteckningen frankpledge, och varje medlemav tithingvar därmed ansvarig för samtliga manliga personer som uppnått tolv års ålder, vare sig han var friboren eller träl.®^ Förutom en skyldighet att se till att frankpledgesystemet fungerade ålåg det representanterna för tithing att på förfrågan från sheriffen utverka anklagelser mot dem som misstänktes ha begått allvarliga brott och, när det gällde mindre brott, se till att dessa blev bestraffade av sheriffen. Kännedomen omtithing och hur denna institution fungerade i olika delar av 84 P &M 1:548-549. P &M 1:550-551. Bracton f. 124 b/ i Thorne II: 350. «■' P&M 1:559.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=