230 tal, en enhet somalltså i princip skulle omfatta tio självägande bönder men som ofta omfattade väl tolv och ibland ännu fler. Denna indelning hade betydelse för det kollektiva ansvar, som går under beteckningen frankpledge och som hade betydelse för brottslingars lagförande. I princip utgjorde alla dessa områden särskilda rättsdistrikt. Viktigast var dock grevskapet och hundaret med sina särskilda domstolar. Ledningen av domstolen låg i grevskapet hos sheriffen, i hundaresdomstolen hos en bailiff, vilket närmast kan återges med vårt fogde, samt i tithinget hos stewarden. Det förelåg förmodligen från början skyldighet för alla markägare att infinna sig till tingen. Denna skyldighet mildrades dock så småningom och kunde också kringgås genom att man lät sig representeras av någon annan. Sålunda anses det att tithinget egentligen aldrig besöktes av någon annan än stewarden, som uppträdde som representant för hela tithinget. Dessutom godtogs i stor omfattning s.k. essoins eller ursäkter för att man inte kunde komma till tingen. Dock förelåg det skyldighet att komma till de kungliga tingen, som hölls av kringresande domare.^"* Även här godtogs dock essoins, men grevskapets mer framstående personer förväntades deltaga. Deltagandet i domstolsarbetet, som betecknades somsuit, var en skyldighet som närmast låg på jorden och somföljde med denna. Den ansågs mycket betungande och man sökte på olika sätt få befrielse från denna skyldighet genom olika slag av charter.Grevskapsdomstolen ansågs representera inte bara landsbygden utan även de byar som var belägna på grevskapets område och domstolenfick en ställning som representation för områdetJ^ Med detta följde dock att hela grevskapet eller hundaret hölls ansvarigt för de fel someventuellt kunde begås av områdets domstol. Med skyldigheten att närvara vid domstolen eller utgöra suit följde även att jordägaren eller dennes representant hade skyldighet att sitta i domstolen och alltså vara s.k. doomsman, och i denna egenskap angavs de i latinska dokument med beteckningen iudicatores, varigenom de skilde sig från de kyrkliga iudices och de kungliga iusticiarii. Här inträffade nu det för oss märkliga att det är dessa doomsmen, iudicatores, som är ”making the judgements”7'^ Det är inte den presiderande sheriffen, bailiffen eller stewarden, som fäller domsavgörandet. Han beställer avgörandet från suitors,^° ett förfarande somtill och med användes i de kungliga domstolarna, där kungen begär en domav de bisittande prelaterna och baronerna. Bracton II s. 310 under Breve de generali summoiiitione clausum, (Writ close of general summons). Leges Henrici 7:2, P & M 1:545 och 547, Jimiimk, The Constitutional History of Medial England, 3:e uppl. s. 335. P & M 1:537. P & M 1:547. P&: M 1:548. P & M 1:548. >*= P & M 1:592.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=