229 Glanvills övervägande teoretiska arbete kom under 1200-talet att följas av det inte mindre märkliga arbete, som en annan av de kungliga ämbetsmännen, nämligen Bracton, åstadkom under titeln De Legibus et Consuetudinihus Angliae.^^ Det är närmast en oavslutad anteckningsbok, som Bracton förde som kunglig justice, vilket ämbete han beklädde under åren 1248-1257.^^ Anteckningarna härrör troligen från tiden 1250—1258. År 1259 blev han kyrkoherde i församlingen Combes-in-Teignhead i Devonshire, 1261 i Bideford, 1264 ärkediakon i Barnstaple och samma år kansler för katedralen i Exeter. Han avled 1268. Helt naturligt kan hans arbete inte vara av samma teoretiska karaktär som det som Glanvills. Själva sättet för dess tillkomst motsäger detta. Å andra sidan visar arbetet att han varit praktiskt verksamsomdomare och han ger en mängd exempel på de olika slag av writ., som gav möjlighet till den kungliga rättskipningen. Helt opåverkad av tidens lärdom i form av den från Bologna utgående undervisningen är detta arbete dock ingalunda. Det förekommer ett flertal citat ur GJG samt ur Decretum Gratiani liksom från dekretisterna, särskilt från Tancred. Av Bolognalärarna är det den berömde Azo somhan särskilt studerat.^° Trots detta studium av skriven rätt är det vid denna tid som det engelska common /^ite^-begreppet börjar utvecklas och ta form. Gommon lawvar välkänt för kanonisterna.^' Enligt deras uppfattning betydde det allmän rätt i motsats till speciell rätt, som kunde gälla för särskilda orter och till och med för speciella tider. Common law gällde alltså kyrkan i dess helhet. I England blev det alltmer så att den praxis som utvecklades vid de kungliga domstolarna betraktades som sedvanerätt/ör England och denna blev därmed common lawför landet i dess helhet.^^ Avsikten är nu inte att gå närmare in på dessa spörsmål. Det väsentliga är att undersöka hur juryinstitutionen utvecklats i England under 1200-talet och därmed också söka få ett grepp omdet engelska rättegångsförfarandet. Det bör då först påpekas att landet indelades i grevskap, counties, vilka i sin tur indelades i hundreds eller wapentakes eller wards. De olika beteckningarna hänför sig till olika delar av landet. Den speciella beteckningen wapentake förekommer sålunda i grevskapen Yorkshire, Lincolnshire, Derbyshire och Nottinghamshire, vilka i stort sett ansluter sig till den indelning somgår under namnet Danelagu. Ward förekommer mest i de norra grevskapen. Under hundaresindelningen förekomvidare en indelning i tithings eller tioBractons arbete är utgivet av George E. Woodbine och Samuel E. Thorne 1940-1968, Cambridge, Mass, och New Haven i fyra volymer. P & M 1:206. P & M 1:207. c. 2 D. I: lus gencralc nomcn est; lex autemluris est species. lus autem est dictum, quia lustum est. Omnc autemtus legibus et monbus constat. P & M I: 184. P & M I:556 ff. 16
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=