225 Det utlåtande som jury of presentment kom fram till föranledde att de som blev föremål för detsamma, fick stämpeln publica farna och därmed kunde ställas att undergå rening genom gudsdom. Detta gällde till dess gudsbevisen genom Laterankonciliets beslut av 1215 förbjöds, varefter ett förfarande genom trial by jury kunde vidtaga. Trial by jury innebar att man ställde sig under landets lag {justice by the country), varvid ett förfarandet tog vid genom särskilda jurors, som hade att utreda vad som verkligen hänt. Därmed hade systemet med edsmedhjälpare, som inte av kyrkan åtnjöt något större anseende sombevismedel, väsentligen förts åt sidan. Ytterligare ett förfarande från den frankiska rätten från 800-talet infördes nu av Henrik II närmast från Normandie, där karolingisk rätt tillämpades genom hertigdömets ställning inom det frankiska riket. Det var systemet med kringresande domare, sompå kungens vägnar dömde hans dom. De biträddes därvid av 12 man, som representerade hundaret, samt av ytterligare fyra man från varje stad eller by inom hundaret. När de tolv skulle utses kunde två förfaranden förekomma; antingen kunde kungen genomett brev {writ) till sheriffen för grevskapet uppmana honomatt utse fyra män, somsedan i sin tur utsåg de tolv. Därmed hade man erhållit en Grand Assize, och detta efter det att svaranden tillförsäkrat sig om en writ ofpeace, varigenom han inte behövde gå i tvekamp utan i stället underkasta sig juryns utlåtande omverklighetsunderlaget för tvisten. De tolv skall kunna uttala sig omvilkendera parten somhar den större rätten i sitt anspråk {maius lus habeat in sua demanda), vilket anföres i Glanvill II: 14 och 15 (i 15: maius lus habeat in una hida terre, uel in alia re petita). Men ställdes ett sådant anspråk på de tolv, så kan man knappast längre hävda att de inte skulle uttala sig i rättsfrågan, ty då var det närmast oundvikligt att ett uttalande i sakfrågan också förde med sig ett omdöme i rättsfrågan. I princip är det emellertid endast inquisitio och recognitio som de tolv skall bedöma, emedan ändamålet med de tolvs agerande är och förblir undersökning. Glanvill ger i II: 17 regler hur det skall förfaras om man inte uppnår enighet mellan de tolv. De som inte känner till sakläget får då avgå och nya jurors tillsättes till dess att tolv är eniga om sitt utlåtande. Kunskapen skall grundas på vad de sett och hört eller från uttalanden som deras fäder gjort för dem under sådana omständigheter att de har anledning sätta tilltro till dem på samma sätt som omde själva hade sett och hört i saken. Eftersom de tolv, som representerade the jury ofpresentment, redan genom sitt utlåtande tagit viss ställning till den tilltalade, så fann man det vara lämpligt att ordna ett annat förfarande för att det inte skulle behöva hävdas att den anklagade redan genom jury of presentment skulle anses dömd. Mot slutet av Henrik III:s regering, alltså frammot år 1272, fann man därför på den anordningen att, förutom den jury of presentment som först var med, en jury från Gian\'iii, 11:6, 7, 13-15.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=