224 Glanvills arbete är till stor del en kommentar till de assizer somHenrik II utfärdade under sin regering. Det är värdefullt inte minst av den anledningen att det ger en klarare bild av vad man åsyftat än själva assizerna. Redan i Glanvills prolog konstateras att lagarna i England är oskrivna men att vad som har blivit promulgerat i rådslag med stormännen och med furstens godkännande är lag, eftersom ”what pleases the prince has the force of law”. Därmed har man alltså infört ett nytt lagbegrepp somi varje fall accepterats i England.^"* Detta är desto märkligare somWilhelm kort efter slaget vid Hastings utfärdade en förordning, vari han förklarade i cap. 7: Hoc quoque precipio et uolo. Ht omnes habeant et teneant legem Edwardi regis in terris et in omnibus rebus, adauctis Us quae constitui ad utilitatem populi Anglorum}^ De engelska kungarna bekände sig alltså till Edwards lagar, men fråga är om detta endast var av symbolisk betydelse på samma sätt som man i Sverige talade omS:t Eriks lag eller i Norge omOlavs lag. I varje fall anses det att från kung Edgars död år 975 och fram till Henrik II :s uppträdande som lagstiftare det praktiskt taget inte fanns någon tillämpad rätt i England. Detta kan förklaras på mångahanda sätt. Vi får inte glömma att England ända från 400-talet varit invaderat av främmande stammar, varav en del som de danska erövrarna otvivelaktigt bidragit till rättskulturen, inte minst kung Knut genom sina ecklesiastika och världsliga lagar, men samtidigt är det uppenbart att det ständiga avvärjandet av främmande inkräktare måst ske till priset av den inhemska rättens förfall. Det är i detta avseende som en fullständig förändring äger rum i England under de normandiska kungarna. WilhelmErövraren började undersöka vilka rättigheter som tillkomkungen, varvid han använde sig av det system, inquisitio, som redan Karl den store hade infört i det frankiska riket. Samma förfarande komatt tillämpas av Henrik I och Henrik II när det gällde att ta reda på vad av brott och brottslingar som fanns i riket. Man må vara på det klara med att något polisväsende inte existerade utan det enda sättet var att låta trovärdiga män under ed förklara vad de visste i sådana saker. Det är därför jury ofpresentment införes som en formav röjningsförfarande för att låta lagföra brottslingar. Jurymännens uppgift var att undersöka, att finna ut vad som var sant, d.v.s. vad somverkligen ägt rum. De var här inte fråga omatt anklaga. Det kommer senare. De utsända jurymännen utses av kungen och får därigenomen särskild markering, inte minst gentemot den uppväxande stormannaklass, som av naturliga skäl intog en speciell ställning och som det också gällde att komma tillrätta med. Genomatt deras utlåtande även var enhälligt och därmed anonymt var de skyddade mot eventuella reaktioner från just dessa stormän. '■* Gl ANVll.l , s. 2. W1 art. 7. Ifråga om hänvsining till tidigare kungar Jfr Liebermann III: 281 under W1 art 7.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=