222 den frankiska inquisitio och möjligen har förebilder i lagstiftningen för Danelagen. Under medeltiden kunde olika rättspraxis råda i olika landsändar och juryn hade därför inte bara att lämna upplysningar omde faktiska omständigheterna utan även om den praxis eller de rättsföreställningar som kunde vara rådande i landsändan. När WilhelmErövraren låter undersöka vad somtillhör kungen eller kronan, så är detta inte bara en fråga omfakta utan även en rättsfråga eftersom man då måst kunna redogöra för den rättsgrund, på vilken de kungliga anspråken eventuellt stödde sig. Redan dettavisar att det vanligen inte går att renodla ett juridiskt spörsmål i en fråga omfaktiska omständigheter och en rättsfråga, utan att dessa spörsmål ofta hör intimt samman. I än högre grad gäller detta under medeltiden, då olikapraxis kunde råda i olika landsändar och där skriven rätt inte alltid fanns eller tillämpades. Här hörde frågor om fakta intimt samman med frågan omtillämpning av rättsföreskrifter. Det är emellertid inte bara till det hittills behandlade området som Henrik II :s verksamhet på rättsskipningens domäner sträckte sig. Som högste domare såg han också till att rätten skulle skipas snabbt och för detta ändamål inrättades ett system av kringresande domare, som dömde kungens dom och där domstolen därför hade karaktär av curia Regis. Därifrån bör skiljas den domstol somfrån början leddes av kungen själv och sombar beteckningen capitalis curia Regis. Därmed var det inte nödvändigt att med tiden detta förfarande hade karaktär av coram ipso Rege, eftersomkungen kunde vara utomlands och särskilt måste vistas i Frankrike på grund av sitt vasallförhållande till den franske kungen. Även denna domstol dömde kungens domoch man har här att söka ursprunget till ”the bench” och ”justices residing at the bench”.'** Inte heller på detta område kan man från engelskt håll göra anspråk på att vara de första. Även här har Karl den store och Ludvig den fromme varit förgångsmännen. En rad kapitularier för missi har utfärdats där även instruktioner finns angivna. Det kanske viktigaste i dessa är att de kringresande domarna skall vara åtföljda av scahines, i regel tolv män, somfrån början synes ha varit ett följe för de utsända domarna men där senare föreskrives att de skall utses bland hedervärda män från trakten och följaktligen vara sådana som kunde uttala sig om seden och bruket på orten. Det bör i detta sammanhang framhållas att den engelska rättsvetenskapen under 1100-talet komatt uppblomstra på ett sätt somi hög grad kan liknas vid den som vid samma tid ägde rum i Bologna. Dess främsta namn är utan varje tvivel Glanvill. Om han själv är författare till verket Tractatus de legibus et consuetudinihus regni Anglie qui Glanvilla vocatur är ingalunda säkert. Däremot kan inte betvivlas att detta arbete knappast kunde ha kommit till utan hans medverkan eller goda minne. Är 1163 blev han sheriff av Yorkshire men hade redan dessförinnan varit i kungens tjänst. Det är väl därför ganska troligt P &M 1: 154-155. P & MI: 151 not 1.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=