221 att dömas av sina egna: Comites et barones non amercietur nisi per pares suos, et non nisi secundum modum delicti. Somen följd härav stadgades i cap. 34: Breve quod vocatur Praecipe de cetero non fiat alicui de aliquo tenemento unde liber homo amitterepossit curiamsuam. Följden härav blev att de kungliga breve eller writ, som förutsattes riktade till sheriffen som domare, inte kunde utfärdas ifråga om adelsmän om dessa inte själva gick med på detta förfarande. Därmed följde också inte så litet av oklarhet om vad det kungliga juryförfarandet hade för verkan. Skulle inte kungens domare ha rätt att döma även adelsmän? I varje fall följde härmed att den äldre feodaldomstolen kunde återkomma med de svårigheter detta förde med sig.'*^ Eftersom juryförfarandet var ett utslag av kungligt prerogativ kom det att betraktas som en förmån, vilket det otvivelaktigt också var, inte minst av den anledningen att det var ett relativt snabbt förfarande. Men då fick denna förmån också med tiden sitt värde i formav ett pris på den kungliga writ, som gav rätt till denna förmån. Utverkandet av writ kunde i och för sig vara förenad med åtskilliga kostnader, eftersom kungen kunde vara i Frankrike eller av annan orsak borta ur landet. För gemene man var detta en klar olägenhet, baronerna däremot kunde genom Magna Carta utverka att sådana writs inte skulle betinga någon kostnad eller få nekas. I England har den rättshistoriska diskussionen sysslat med frågan omjuryns ursprung, på samma sätt som den rättshistoriska forskningen i vårt land sysslat med nämndens. Man har därvid helt naturligt gärna velat se utgångspunkten i det gamla edgärdsmannaförfarandet manska världen. Å andra sidan har som synes ha varit vitt utbrett i den german inte kunnat undgå att se vilken betydelse juryns utslag eller omdöme haft på ett måls utgång. Med detta har då följt spörsmålet omjuryn skall betraktas som en del av domstolen. Motsvarande förhållande har rått i vårt land där vi har haft det gamla förhållandet med edgärdsmän, som ingalunda intygar vad de kan ha sett och alltså ingalunda har karaktär av vittnen. När häradsnämnden vid konungsräfsten uppträder på ett sådant sätt att den skall ta reda på, undersöka, vad somär sant eller vad som verkligen har tilldragit sig, uppställes även här frågan omnämnden är en del av domstolen. Ett annat spörsmål som i denna fråga uppkommer är huruvida man i rättegångsspörsmål skall kunna skilja mellan frågor om faktiska förhållanden och rena rättsfrågor. Man har menat sig kunna konstatera att sådana skillnader funnits i gammal tid. Därvid skulle juryn närmast haft att uttala sig omde faktiska omständigheterna medan den rättsliga bedömningen ålegat domaren.'*^ Till detta kan anmärkas att den engelska juryn klart leder sitt ursprung från P & M I; 172-173, PtKHF, s. 410, Mi KhCHNit, Magna Cartas. 346 ft. ■*'’ Pooi r, s. 403, Magna Charta cap. 36 i M( Kfc hnif s. 359 ff. P & M I: 139.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=