220 Det anglosaxiska juryförfarandet är vidare avsett såväl för civilsaker som straffsaker. Det kan ifrågasättas om den uppdelning, som göres framför allt av Brunner, i jury för civilmål och i brottmål kan upprätthållas. Den ovan citerade Assize of Clarendon tar till allra största delen hänsyn till straffsaker och hur bevisningen där skall föras. Från början har juryn ingen plats i de gamla engelska kommunala domstolarna. Juryn är intimt förenad med den kungliga makten'^' och kan alltså betraktas som en formav kunglig maktutövning. Men juryn kan användas i olika fall, och från början fanns inte någon uppdelning i engelsk rätt mellan kriminalmål och civilmål.'*^ Uppdelningen kan hänföras till Leges Henrici Primi 1114—1118, där särskilt de under cap. 10 angivna brotten ligger under kunglig rättskipning. Samtidigt bör det framhållas att enligt en gammal rättssats ingen bevisning genomvittnen behövde tålas i England. Leges Henrici 31.5 lydde: Et nemo de capitalibus placitis testimonio conuincatur. Ett bevisförfarande kunde därför endast inledas genom att ett rykte hade spritt sig eller genom anklagelse. Som motbevis för rykte eller anklagelse kunde då endast förekomma tvekamp, ordalier eller till slut jury. Tvekampens mening var uttryckt genom den latinska formeln: Et hocparatus sumprobareper corpus meum.^^ Fråga är om inte den kanoniska rätten har höjt vittnesbevisets ställning genom X (2,20 och 21) från 1234. Dessa stadganden härstammar i sin tur från Comp. II (2, 12 och 13) från slutet av 1100-talet. Här har påvarna Alexander III (1159-81), Clemens III (1187-91) och Celestin III (1191-98) gjort betydelsefulla insatser. Till denna bild bör läggas att det fjärde Laterankonciliet 1215 förbjöd användandet av ordalier, Comp,. IV2 (3, 19), somsedermera inflöt i capp. 4 och 9 X (3, 50). Därmed somvittnesbeviset inte åtnjöt något större anseende i England, som ovan angivits, återstod endast juryförfarandet, varigenom den anklagade ställde sig under landets dom{p)ut himselfon the country, ponit se super patriam). Bevisning genomtvekamp var dock fortfarande giltig och förblev så ända till 1819 samt genomedsmedhjälpare, somvar gångbart framtill 1833. För dem som av kroppsliga skäl inte kunde inlåta sig i tvekamp återstod ordaliebeviset, men i och med att kyrkan på fjärde Laterankonciliet 1215 förbjöd klerker att deltaga i ordalier, så återstod endast juryförfarandet. Redan 1219 accepterades detta kyrkans förbud i den engelska rätten, men även juryförfarandet motarbetades av adeln som genom Magna Carta cap. 21 fått rätten den engelska rätten berövad ett ”bevismedel”, och efter- var P&M I: 140. •*- P & M 1: 165. Brunnfr, H, Schwurgericht i Abhandlungen zur Rechtsgescliichte Bd I, s. 99, även Pooih, s. 401. ” P & M I; 150.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=