217 coutumiers^ som betecknar privata uppteckningar.^^ Samtidigt göres i normandisk rätt en åtskillnad mellan Grand Coutumiers och Trés-ancien Coutumiers, en skillnad som dock inte anses vara av större betydelse, då den senates första del dateras till tiden 1199—1204. Detta senare år är det för Frankrike viktiga då Filip August förenade Normandie med Frankrike. Handskrifterna till den senare delen av Coutumiers stammar från slutet av 1200-talet. Det finns knappast anledning att närmare gå in på de mycket invecklade förhållandena mellan olika handskrifter och de mycket skiftande uppfattningarna omderas datering. Betydligt viktigare är då att söka konstatera hur långt bakåt i tiden denna kutymrätt kan ha förelegat. Även här råder stor ovisshet. Med ledning av olika personnamn, som förekommer i den senare delen av Trés-ancien Coutumiers capitulum LXVI och capitulum LXXI kan man dra den slutsatsen att kutymrätten i den form den framträder i den senare delen måste härröra åtminstone från förra delen av 1100-talet. Denna tidsperiod är inte långt avlägsen från åren 1085—1087, då Wilhelm Erövraren började sina undersökningar om kungens rättsanspråk i det av honom erövrade England.^' Under sådana förhållanden har man rätt att antaga att normandiska rättsförhållanden måste ha spelat roll vid Wilhelms agerande. I än högre grad har de naturligtvis spelat roll för hans efterföljare, sonen Henrik I (1100-1135) samt dennes dotterson Henrik 11 (1154—1189). Det märkliga är att det i den förra delen av Coutumiers på ett flertal ställen förekommer ed av tolv man från trakten beträffande förhållanden som föremål för rättsligt dispyt. Dit hör sålunda bestämmelsen i cap. VII om omyndigas eller minderårigas besittningsrätt, styrkandet av äganderätt enligt cap. XVI: 4, fråga om bättre rätt enligt cap. XVII: 1, spörsmål om att betaga någon hans rätt enligt cap. XXII: 1, motsättningar ifråga om företrädande av kyrkan enligt cap. XXIII: 4 samt föreskrifterna om röjande av brottslingar på tinget enligt cap. LV: 1. Bestämmelser av detta slag återkommer sedermera i Henrik II:s Constitutions of Clarendon 1164 och Assize of Clarendon av 1166. Med det senare följer att de kommer att behandlas av Glanvill i dennes stora arbete. Man kan följaktligen se att det i den engelska rätten med dess tolv män, som skall utreda sanningen, går en rät linje bakåt först till den normandiska rätten och från den vidare till den karolingiska rätten med dess kapitularier. Henrik II uppger därför inte att han skapar någon ny rätt; vad han önskar och vill är att få en definition och ett klarläggande av vad som är kunglig rätt Tardif, a.a. I, p. LVII. Skillnaden ifråga om dessa beteckningar synes huvudsakligen hänföra sig tdl en fråga om olika handskrifter. Tardif har i sin utgåva en förteckning över desamma med angivande om texten är på latin eller franska. Se Tardif II: Introduction pag. V-X. För underskrifterna av cap. LXXI bör samtidigt granskas personbeskrivningarna i Appendices XXIII-XXXIII, se Tardif I s. 116-119. kan bli
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=