213 Innehållet i denna lagstiftning är så pass viktig att två väsentliga avsnitt förtjänar återges i sin helhet. Det heter sålunda i III Atr 3, 1: i dess Quadripartitus-wevsion: Et habeantur placita in singulis wapentakis; et cxeant seniores duodecim taini et prepositus cnm eis, et iurent super sanctuarium, quod eis dabitur in manus, cur neminem innocentemuelint accusare uel noxiumconcelareP Stadgandet kompletteras med föreskriften i 13, 2 somlyder: Et iudiciumstet, uhi taini consenserint; si dissideant, stet quod ipsi octo dicent; et qui superuicti erunt ex eis, reddat unusquisque sex dimidiammarcamP Meningarna inomdoktrinen går starkt i sär omdet här rör sig omen Rugejury (Jury of presentment) eller ett Urteilsfinderkollegium (Jury of recognition). Uppfattningen synes närmast var att 3, 1 avser en ryktesjury medan 13, 2 mer tar sikte på en domsjury. Under alla förhållanden synes dessa stadganden vara de första av kollektiv karaktär och det bör måhända än en gång påpekas att de avser de fembourughs i Danelagen, alltså Lincoln, Nottingham, Derby, Stamford och Leicester. Med stadgandet i 13, 1 är även principen ommajoritetsbeslut tagen i den engelska rätten. Den skulle sedan återkomma i Leges Henrici 5:6. Det intressanta med detta stadgande i III Atr är att hela förordningen tar hänsyn till inom Norden rådande betraktelsesätt. Såväl penningsystemet som vissa tekniska uttryck tyder på nordiskt inflytande eller i varje fall på en önskan att göra förordningens bestämmelser lätt tillgängliga för nordmän. Av ingressen framgår dock inte att nordmän på något sätt skulle ha medverkat vid förordningens tillkomst. Den anger att den tillkommit genomkungen och hans witan (sapientes). Det märkliga är att man i denna förordning finner ett stort antal skandinaviska ord, vilket tyder på ett starkt skandinaviskt inflytande. Eftersom de danska erövringarna kan dateras till denna tid (omkring år 1000 eller tiden närmast dessförinnan) visar detta att vad som här stadgas ytterst kan ha emanerat från Skandinavien och då närmast från Danmark. Utöver den ovan angivan Wantage code under Ethelred II:s regering bör omnämnas att Prologen till Edward Bekännarens lagar (ECf) innehåller en bestämmelse, vari föreskrives att alla grevskap i landet skall inom sina hundaren utse tolv lagkloka män som under ed skall ange vad som är lag och sedvana inom deras område. Detta skulle ha skett fyra år efter Wilhelms besittningstagande av landet eller med andra ord år 1070. Vad som kommit ut av detta är inte gott att veta. ECf har inte särskilt stort anseende inomden engelska litteraturen - den upptas inte ens i English Historical Limi KMANN 1: 22S. LiFBI RMANN I : 233. ’’ Lii BI RMANN, 111:157, Sti nton, F. M., Anglo-S.ixon Engl.ind s. 503 11. Pixh k, A. L., From Domcsd.iy Book to M.ign.i Charta 1087-1216 s. 397. 15
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=