210 Det intressanta med dessa kapitularier är att de har karaktär av att vara legibus addita, d.v.s. de är tillägg till redan existerande lagar i formav de stamrätter, som var givna för salier, ripuarier och bajrare. Den kejserliga lagstiftningen får därför ungefär samma karaktär som när Magnus Ladulås i Sverige genomSkenningestadgan 1284 tillägger sig rätten att ge lag, där sådan fattas, och där han finner det nödvändigt att ge föreskrifter. Man ville i bägge fallen inte ändra på den redan existerande lagstiftningen, som sedan gammalt ansågs tillkomma folket eller en gammal tingsförsamling, utan behövliga ändringar åstadkoms genom att kejsaren utfärdade tilläggslagstiftning i det frankiska riket liksomkungen gjorde för Sverige. För den fortsatta undersökningen är det emellertid av vikt att söka finna vilken rätt som gällde i Normandie vid Wilhelm Erövrarens invasion i England, eftersomdet med alla skäl kan misstänkas att vad somgällde i Normandie även skulle kunna tänkas bli överfört till England i någon form. Så vitt man kan se är emellertid förhållandet det att rätten kom att förfalla allt mer under de senare karolingerna. Redan i slutet av 800-talet har den kejserliga kapitularieverksamheten upphört, troligen inte minst på grund av de inbördes strider, som följde efter Karl den stores sonsöner och som medförde rikets delning, vilket i varje fall omöjliggjorde gemensamlagstiftning och centraliserad förv^altning.'* Med denna nedgång följde en allt mer ökad feodalisering med allt fler och allt starkare vasaller, som inom sina områden hade möjlighet att utöva personlig makt. I och för sig följde inte domsrätt med vasallskap men kunde göra det vilket också i hög grad skedde. Det anses att i Normandie vissa nordiska drag kan ha vunnit insteg genomföregångarna till WilhelmErövraren, Gånge Rolf och VilhelmLångsvärd under förra hälften av 900-talet, men dessa drag utplånades ganska fort under de normandiska hertigarnas organisation, varpå ”romaniseringen” skedde rätt snabbt.^ Normandie får betraktas som ett särfall i den feodala företeelsen, inte minst därför att detta land tidigt blev upplåtet åt nordiska vikingar för det övriga landets försvar och sedermera kom att regeras av framstående hertigar. Detta gällde för övrigt inte bara Normandie utan även Flandern, som likaledes intog en särställning under capetingerna. I och med att skriven rätt inte blev utfärdad under en avsevärd tidsperiod, som kan anges från slutet av 800-talet till långt fram under capetingerna på 1100-talet, så fick den muntliga rätten eller kutymen ett allt större inflytande. Det är till och med inte uteslutet att, när kapitularielagstiftningen redan under början av 800-talet inför scabinos som bisittare i rätten, man därmed har velat försäkra sig om att det fanns tillräckligt med vid tinget närvarande personer, som kunde vittna om vad som hade hänt.^ Denna period i den europeiska rät- ■* Ganshoi, L. F., Was warcn die Kapitularien? s. 155 och tabellen s. 173. ^ Olivifr-Martin, Histoire du droit fran(,'ais des origines a la Revolution, 1948, s. 111. ^ MGH nr 40, cap. 20, s. 116, anger som minimum sju scabini, som skall vara närvarande på tinget.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=