208 Karlsson har emellertid observerat att Schlyter skiljer mellan två olika slag av nämndemän"^’ med citat från VgL III: 77 i motsats till Hjärne, även omhan anför en viss reservation genom förklaringen att ”det dock är svårt att afgöra, omden ena eller andra eller möjligen bådadera åsyftas”. Till slut må det påpekas att Karlsson framhåller den typ av rannsakningsnämnd, som omförmäles i SdmL R 7, enligt vilket ställe tre män utses för var fjärding. Stadgandet står sålunda den administrative nämndemannen ganska nära. Dessutom anges att den man som kommer att uppbära kungens ensaksböter, också kan rannsaka och efterspörja sådana män, somförövat orättrådiga gärningar. Det kan inte nog framhållas att man måste se en viss utveckling hos nämnden. Svårigheterna här ligger i att vår kunskap om den medeltida lagstiftningen är synnerligen bristfällig, eftersom mycket litet är känt omhur denna såg ut eller uppfattades före 1200-talet. Man kan heller inte vara helt säker på hur olika uttryck eller termer uppfattades under olika skeden av medeltiden liksom man naturligtvis i stort sett är okunnig om hur medeltidsmänniskorna över huvud taget såg på rättsliga företeelser. Innan undersökningen om de svenska nämnderna föres vidare kan det vara på sin plats att något granska rättssystemet utanför det svenska. I första hand kommer därvid ifråga som sig bör, de övriga nordiska ländernas system men även längre bort belägna länders, såväl de kontinentalgermanska som de anglosaxiska, då här germanska drag kan spåras. Till slut bör något sägas om det kanoniska systemet, då detta otvivelaktigt på grund av sin höga utveckling måste ha haft ett stort inflytande på de kristna ländernas utformning av sina rättssystemoch särskilt då deras processordning. Det senare har inte minst betydelse i det hänseendet att med kyrkans klerker betydelsen av skriftliga dokument blir allt större och därmed kravet på systemför bevarande av minneskunskaper får en helt annan dimension. Karlsson, a.a. s. 26, not 7.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=