205 ningen s. 2 anger han: ”Nu blir också den högsta domsrätten en af konungens höghetsrättigheter. Sitt närmaste ursprung hade den väl i konungens ofvan anförda uppsigt öfver den allmänna friden.” När detta är fallet eller vad innebörden är av den kungliga friden blir inte angivet utan här förefaller det närmast somomdetta tal omfrid vore en fras somutan vidare ansetts kunna föras fram. Karlsson anger en hel del brev och uttalanden ur SD som exempel på det kungliga ingripandet. Så ifråga omSD 71, 102, 300, 138, 240, 217, 365, 367, 829 och 831. Gemensamt för dessa är emellertid att det här inte rör sig om domar utan snarare om skyddsbrev till förmån för andliga inrättningar. Möjligen skulle en del av dessa skyddsbrev kunna betraktas som utgångspunkt för den kungliga domsrätten. I befintligt skick gör de snarare intryck av att vara uttryck för kungligt maktspråk och inte som uttryck för ett kungligt rättsförfarande. Det är påfallande att en hel del av dessa brev har karaktären av stadfästelse av överenskommelser eller skiljedomar som ägt rum redan tidigare. Framför allt gäller detta kloster eller andra andliga inrättningar i Götaland och man får ett intryck av att kungen därmed avstår från viss kunglig rätt till allmänningar av vilka han sedan gammalt i Götaland förfogade över en tredjedel. I andra föres ett klart maktspråk som i SD 71, där kung Knut Eriksson omtalar för lagmannen att kyrkans bann åvilar Jacob Agmundsson och att försök att ingripa kommer att medföra förlust av all egendomsamt hämnd av kungens eget svärd. Ifråga omSD 102 påstår Karlsson att detta innehåller det första dombrevet utfärdat av Knut Eriksson. Det innehåller dock endast en stadfästelse av vad kungarna Karl Sverkersson och Sverker Karlsson redan uttalat till förmån för munkarna i Nydala kloster och bör därför knappast kallas dombrev. Däremot innehåller denna handling ett uttalande med kungligt anspråk på rätt att lindra lagarna och detta såväl genom ingripande i lagstiftningen som genom domar som uppenbarligen avviker från vad lag säger. Det skulle dock dröja ett hundratal år innan man kunde tala om en verklig kunglig domsrätt. Vi har redan tidigare angivit att i den första Skenningestadgan av 1284 kungen angav sig ha rätt att stifta lag, där det fattades lag eller lagen var bortglömd, dock med iakttagande av vissa formaliteter. I fortsättningen av detta brev vänder han sig till sina ”tjänstemän” och föreskriver för dem frid även där dödlig ovänskap föreligger. lakttages inte detta, skall vederbörande gods skövlas och han själv drabbas av evärdlig fredlöshet. Den som fått kungens brev när det gäller änkor, faderlösa barn eller gamla män som har varit i kungens tjänst, skall åtnjuta hans skydd. Här kommer kungens egen dom in, som han själv avkunnar.'*' SD 71: - loans subsCinac atnisswnemvel proprii mei gladii vlaonctn injerre conabor. SD 102:- in omni pace moderare et humanes leges clementer lenire volens. ■" SD 813: - ok thaessa plikt wiliurn tvir sialuir a laeggiae. paennae samma dom wiliurn tvir at
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=