204 ger Hjärnesjälv somfelaktigt (s. 59 med hänvisning till s. 19). Likaså att de två tolfterna nämndemän utsågs av domaren, vilket inte finns angivet. Man kan vidare fråga sig om innebörden av distinktionen på s. 20: ”Här är det ej nämnden, somvärjer eller fäller den anklagade, utan den senare värjer sig själf med tillhjälp af denna, på samma sätt som han i andra mål eger värja sig med tolftared.” Framställningen av processen hos Hjärne blir därför synnerligen svåröverskådlig och oklar, vilket naturligtvis inte bidrar till att klarlägga nämndens ställning eller uppgifter. Ett påstående som ansetts förklara kungens domsrätt har Hjärne redan i början av sin framställning, nämligen att konungens kall är att vårda friden. Han följes härvidlag av Fridolf Ödberg, Omden svenske konungens domsrätt före Svea Hofrätts inrättande år 1614 /, Stockholm, 1875.^^ Emellertid har varken Hjärne eller Ödberg för sin åsikt angivit något belägg på annat sätt än att Ödberg åberopar Waitz, Deutsche Verfassungsgeschichte. Denne har dock givit uttryck för något skiftande uppfattningar, vilka även återges av Ödberg.^** Att utan vidare överföra för tyska stammar eventuellt gällande uppfattningar på svenska förhållanden torde dock inte vara görligt och något uttryckligt stadgande om den svenska konungens skyldighet att uppehålla friden och därmed anses ha domsrätt kan knappast hävdas på så pass lösa grunder. Till samma uppfattning ansluter sig Hildebrand, Sveriges medeltid II: 83. Att framföra påståenden utan belägg synes ha varit en skötessynd under 1800-talet. Ödberg anser sålunda att kungen inte hade domsrätt på sina räfsteting, vilket med hänsyn till beteckningen konungsräfst dock måste betraktas som egendomligt. Visserligen är det sant att kungen inte alltid kunde utöva sin domsrätt själv, men att därifrån betaga honomdenna rätt måste betraktas som ganska långsökt. Stadgandet i såväl VgL I som II att kungen skall sätta nämnd för sig bör rimligen innebära att han har rätt att utöva sin domsrätt och därför inte betages densamma, som Ödberg anser om den danske kungens ställning, då det anges att han väl utser nämnd men inte själv dömer. Häradshövdingen skall utse nämnden vid konungsräfst men däremot finns inte sagt att han får vara domare i räfsten. Hjärnes påstående s. 47 är obestyrkt. Likaså påståendet i SLL 1, s. 189, att ”det var häradsnämnd, som utsågs till konungsräfst”. Häradsnämnden är fast, nämnden i edsöresmål skall godkännas av parterna och kan därför inte vara fast. Samma uppfattning om brott mot den kungliga friden som ursprunget för den kungliga domsrätten företräder den framstående medeltidsgenealogen K. H. Karlsson i sitt arbete Den svenska konungens domsrätt och formerna för dess utövfning under medeltiden I. — 1470, Stockholm 1890. Redan i InledHjarnf, a.a. s. 4. Odbfrg, a.a. ss. 7 och 55. Ödbfrg, a.a. ss. 3 och 4.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=