203 och nämnd vid en jämförelse mellan VgL I och II. För att belysa denna skillnad kan nedanstående uppställning måhända vara av värde. VgLI nämnden en avart av edgärdsmän (S.27) nämndemännen är svarandens edgärdsmän (s. 27) ”lykt” häradsnämnd och ”sju män av nämnden” var två olika slag av ecigärdsmän (s. 37) VgL II nämnden ett självständigt dömande kollegium(s. 27) nämndemännen upphör att vara edgärdsmän (s. 37) ”lykt” häradsnämnd och ”sju män av nämnden” innebär skillnaden mellan enhällighet och pluralitet hos en och samma nämnd (s. 27) I edsöresmål rannsakande nämnd (s.28) nämndemännens ed hövdas av häradshövdingen (s. 59) Här finns ingen rannsakande nämnd (s. 58, anm. till s. 16, not 2) målsäganden förestavar eden, som först svärjes av svaranden och sedan av edgärdsmännen (s. 59) Tyvärr lider Hjärnes framställning av det inte obetydliga antalet rättelser och tillägg, som fogats till hans framställning och där hans uppfattning därför inte alltid är så klar som man skulle velat se den. Hans obenägenhet att erkänna två slag av nämnder, dels den administrativa, som av mig ansetts vara den äldre, och den judiciella, som utsågs för de rättsliga sammankomsterna, har t.ex. lett till den förändring som återges på s. 59 med anmärkningen till s. 19: ”Då nämnden utsågs till hälften af båda parterna, måste hon betraktas som en verklig domstol, som fäller ett själfständigt utslag. Detta påstående håller icke streck, emedan i begreppet nämnd endast ligger, att edgärdsmännen redan å tinget nämndes, —”. Här har den bristande åtskillnaden mellan nämnd och tolvmannaed kommit att spela en förledande roll. Tolfterna utsågs inte på tinget medan så uppenbarligen var fallet med nämnden. Eftersomi varje fall vid edsöresmål parterna utsåg halva nämnden var, så var också denna nämnd otvivelaktigt en dor.stol, somantingen värjde eller fällde svarandeparten. Hjärne rör sig även med föreställningen att det är domaren somutser nämndemännen (s. 17). Vid tvister om rågång utsågs medlemmarna ”förmodligen af domhafvanden, såsom fallet var med de öfriga nämnderna i denna lag” (s. 19). Faktiskt har VgL I ingenting om någon domhavande eftersom domare inte finns i västgötarätten och häradshövdingen inte utan vidare kan betraktas som domare. Påståendet att nämnden utsågs till hälften av båda parterna (s. 19) anSidohänvisningarna nedan hänför sig till Hjärnes arbete (1872).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=